Nya äventyr.
Marilla sa’ till mig, att jag var dum, som tog på mig min bästa hatt för att fara hitut till vildmarkerna, och hon hade rätt, som hon ju alltid har.
Diana löste ponyn och ledde honom och kärran in i skjulet, just som de första tunga regndropparna föllo. Sedan satte hon sig på en huggkubbe och såg på åskregnet, som öste ned så tätt, att hon knappast kunde urskilja Anne genom det, där hon hängde mellan himmel och jord och tappert höll den uppspända parasollen över sitt bara huvud. Åskan hade redan uttömt sin kraft, tycktes det, men regnet hällde ned i nästan en timme.
Då och då höjde Anne parasollen och viftade uppmuntrande därmed åt väninnan, men något samtal på detta avstånd och under de rådande omständigheterna kunde ej komma ifråga. Äntligen upphörde regnet, solen sken fram, och Diana vågade sig på tå tvärs över gårdsplanens vattenpussar.
— Har du blivit mycket våt? frågade hon ängsligt.
— Nej vars! svarade Anne muntert. — Mitt huvud och axlarna äro alldeles torra, och klänningen är bara litet våt där regnet silade in mellan spjälorna … Tyck inte synd om mig, Diana, för det har inte varit svårt alls … Jag har stått och tänkt på, hur gott det här regnet gör, och hur min trädgård gläder sig däråt, och så har jag föreställt mig, vad blommorna och knopparna skulle tänka, när dropparna började falla. Jag satte ihop en den mest intressanta dialog mellan astrarna och luktärterna och mellan de vilda kanariefåglarna i syrénbusken och trädgårdens skyddsande. När jag väl är hemma, ämnar jag teckna upp det. Jag önskar, att jag hade penna och papper för att göra det nu medsamma, för jag är rädd, att jag glömmer bort det allra bästa, innan vi hinna hem.
Den trofasta Diana hade en blyerts och hittade en bit omslagspapper i lådan bakpå kärran. Anne spände ned sin drypande parasoll, satte på sig hatten, bredde ut omslagspapperet på ett takspån, som Diana hittat och räckte henne, och skrev ut sin trädgårdsidyll under omständigheter som knappast skulle ha ansetts gynnsamma för skönlitterärt författarskap. Resultatet blev icke dess mindre riktigt nätt, och Diana var hänförd, när Anne läste det högt för henne.
146
