Nya äventyr.
— Tjugo dollar, sade Anne, som ännu tydligen hade mycket att lära beträffande handel och köpenskap — annars hade hon ej ögonblickligen nämnt så pass stor summa.
— Hm, vi få väl se … sade fröken Sarah diplomatiskt. — Det där fatet är lyckligtvis mitt, annars hade jag aldrig vågat sälja det, när inte syster min är hemma. Och det blir nog bråk om det i alla fall … Martha är den, som är herre i huset här, det kan ni vara säkra på. Jag har blivit fasligt trött på att alltid behöva rätta mig efter syster min … Men kom in nu, för all del! Ni måste vara både trötta och hungriga. Jag ska söka få ihop någonting i kvällsvardsväg åt er, men jag säger ifrån på förhand: någonting mer än smör och bröd och litet grön gurka blir det inte … Syster min låste in både osten och syltet och småbröden, innan hon for. Det gör hon alltid, för hon säger, att jag är för slösaktig med dem, om det kommer främmande …
Flickorna voro tillräckligt hungriga för att göra rättvisa även åt den enklaste kost, och de läto fröken Sarahs utmärkta smörgåsar och färska gurkor smaka sig förträffligt. När kvällsvarden var över, sade fröken Sarah:
— Jag vet verkligen inte, om jag har lust att sälja fatet … Men det är värt sina tjugofem dollars. Det är ett mycket gammalt fat …
Diana trampade sakta Annes fot under bordet, vilket skulle betyda: — Ge inte med dig — hon släpper det för tjugo, bara du står då dig! — Men Anne ansåg nu en gång, att ett fat med tårpilsmönster ej kunde skattas för högt. Hon gick genast in på att betala tjugofem dollar, och fröken Sarah såg ut som om hon ångrade, att hon inte rätt så gärna hade begärt trettio.
— Ja, ni får väl ta det då … Jag vill ha så mycket pengar jag kan komma över just nu. Saken är nämligen den — fröken Sarah rätade på nacken med viktig min och en belåten rodnad på sina magra kinder — att jag ska gifta mig med Luther Wallace. Han ville ha mig för tjugo år se’n. Jag tyckte mycket bra om honom, men han var fattig den tiden och pappa gav honom respass … Jag borde väl inte ha låtit honom gå så där snöpligt — men jag var ett våp och rädd för pappa … Dessutom visste jag inte då, att fästmän minsann inte växa på var buske …
148
