En lycklig dag.
alldeles mjöliga, och sa’: »Uschiamej — så han kan prata! Jag blir rättnu mörkrädd.» Och hon såg riktigt förskräckt ut. Då gick jag ut och viskade resten av mina tankar till trädgården. Där stod en liten björk i trädgården, som nu har gått ut. Farmor säger, att det är saltstänket från sjön, som har dödat den, men jag tror, att älvan, som bodde i trädet, var en dåraktig älva, som gick ut för att se på världen och sedan aldrig hittade tillbaka. Och då blev det lilla trädet så ensamt, att det sörjde sig till döds.
— Och när den stackars lilla dåraktiga älvan har tröttnat på världen och äntligen vänder tillbaka till sitt träd, så kommer hon att sörja sig till döds, sade Anne.
— Jaha, men om älvorna bära sig oförståndigt åt, så få de skylla sig själva, precis som människorna få göra, återtog Paul allvarligt. — Vet fröken vad jag tror om nymånen? Jag tror, att den är en liten gyllene båt, full med drömmar.
— Och när den stöter på grund på ett moln, så spillas de ut och falla ned i din sömn.
— Ack ja — fröken förstår precis … Och jag, tror att violerna äro små bitar av himlen, som föllo ned, när änglarna klippte ut hål för stjärnorna att lysa genom. Och smörblommorna ä’ gjorda av gammalt solsken, och jag tror, att luktärterna bli fjärilar, när de komma till himlen. Tycker nu fröken, att de här tankarna ä’ så fasligt besynnerliga?
— Nej, min lilla rara pys, de ä' inte alls besynnerliga … De ä’ ovanliga och därtill mycket vackra tankar för en liten gosse att tänka, och därför är det som vissa slags människor, som inte kunna tänka ut någonsin sådant, även om de försökte i hundra år, tycka att de äro »konstiga.» Men fortsätt du med att tänka dem, Paul — en gång i framtiden kanske du kommer att skriva ned dem på vers …
När Anne kom hem, fann hon en helt annan sorts pojke, som väntade på att bli lagd i säng. Davy var »murrig,» och när Anne klätt av honom, dök han på huvudet i sin säng och begrov ansiktet i kudden.
— Men Davy, du glömmer ju att läsa dina böner, sade Anne förebrående.
— Nej vars — jag har inte glömt det, sade Davy trotsigt,
155
