När man minst väntar det.
bolstervar till det nya. Det borde jag ha gjort för längesedan, men jag har skjutit upp och skjutit upp — det är sådant obehagligt göra … Det är en mycket förkastlig vana att skjuta upp med sådant som är obehagligt, och jag ska aldrig göra så mera, för annars kan jag inte med gott samvete varna mina skolbarn för att göra det … Man måste leva som man lär … Så ska jag baka en tårta åt herr Harrison och sluta min uppsats om trädgårdar åt A. U. S. och skriva till Stella och tvätta och stärka min musslinsklänning och sy Doras nya förkläde …
— Ja, blir du färdig med hälften av allt det där, så är det bra, sade Marilla och skakade på huvudet. — Ännu har jag aldrig föresatt mig att göra undan en hel mängd ting, utan att något kommit i vägen och hindrat mig.
XX.
När man minst väntar det.
Anne steg upp i god tid den följande morgonen och hälsade glättigt den nya dagen, då soluppgångens strålglans spred sig över de lätta pärlemofärgade skyarna. Grönkulla låg badande i solsken, och mellan solstrimmorna dallrade popplarnas och pilarnas skuggor. På andra sidan avtagsvägen utbredde sig herr Harrisons vetefält, en vidsträckt, blekt gyllene yta, som vattrades av de lekfulla vindkårarna. Världen var så härlig, att Anne tillbragte hela sex minuter med att sysslolös hänga över trädgårdsgrinden och inandas dess ljuvlighet.
Efter frukosten gjorde Marilla sig i ordning till resan. Dora skulle få följa med henne, hon hade för länge sedan fått löfte härom.
— Nu ska Davy försöka att vara en snäll gosse och inte vara bråkig och besvärlig för Anne, förmanade hon. — Om du har varit snäll, ska jag ha med mig några polkagrisar åt dig från stan.
Ack, även Marilla hade tyvärr börjat skatta åt den fula vanan att muta folk för att få dem snälla …
160
