En vredgad granne.
vara hyggligt folk, men man gjorde bäst i att betvivla det. Och särskild fördom hyste hon för yankees.[1]
Hennes man hade lurats på tio dollars av en arbetsgivare, som han en gång varit anställd hos i Boston, och varken änglar, furstar eller makter hade förmått övertyga fru Rachel om att ej samtliga Förenta stater buro ansvaret därför.
— Avonleas skola tar ingen skada av att den får ett par elever från långväga håll, genmälde Marilla, och om den här pojken det allra minsta brås på far sin, så är det ingen fara med honom. Steve Irving var en riktig kärnpojke, fastän en del gott folk påstod han var stolt, och fru Irving bör vara glad att få honom i sitt hus. Hon har varit mycket ensam, sedan hennes man dog.
— Åhja, pojken kan ju vara bra nog, men olik Avonlea-barnen blir han i alla fall, sade fru Rachel, och därmed var saken avgjord.
Fru Rachels förutfattade mening i fråga om en människa, en plats eller en sak lät sällan rubba sig. Hon bytte nu om samtalsämne.
— Nå, min kära Anne, vad är det jag hör? Ni ämna ju bilda en förening för samhällets förbättrande?
— Vi bara pratade litet därom på senaste diskussionsklubben, några andra flickor och gossar och jag, sade Anne och blev röd. — Vi tänkte att det skulle kunna bli rätt trevligt — detsamma tyckte pastor och fru Allan. Sådana där föreningar ha bildats i flera andra byar.
— Ge ni er in på sådant, så ta ni er minsann vatten över huvudet! Låt bli det där, Anne, det är mitt råd. Folk tycker inte om att förbättras.
— Åh, inte ämna vi försöka förbättra människorna. Det är själva Avonlea. Här finns så mycket, som kunde göras bra mycket trevligare. Om vi till exempel kunde övertala herr Levi Boulter att riva den där förskräckliga gamla kåken på gården högst uppe vid sluttningen, skulle inte det vara en vinst?
— Jo, det skulle det helt visst, medgav fru Rachel. — Det
- ↑ Öknamn på inbyggare i Nordamerikas Förenta stater.
9
