Lilla fröken Lavendel.
— Jag tror inte, att själva den engelske earlen skulle ha rynkat på sin aristokratiska näsa åt Marillas plommonkompott, sade Anne stolt.
När Anne för den hemvändande Marilla redogjorde för dagens händelser, omnämnde hon ej det missöde, som drabbat hennes egen näsa. Men hon tog flaskan med fräkentinkturen och hällde ut den genom fönstret.
— Jag bryr mig aldrig om att bråka med några skönhetsmedel mera, sade hon med dyster beslutsamhet. — De kunna duga för pedantiska ordningsmänniskor, men den, som liksom jag tyckes dömd att begå det ena rysansvärda misstaget efter det andra — den ska inte fresta försynen …
XXI.
Lilla fröken Lavendel.
Skolan tog sin början, och Anne återvände till arbetet, med något färre »principer,» men betydligt mera erfarenhet. Hon hade flera nya elever, sex och sju år gamla, som med runda och förvånade ögon nätt och jämt vågade en titt in i undrens värld. Bland dem voro Davy och Dora.
Davy hade fått sin plats bredvid Milty Boulter, som gått i skolan i ett helt år och följaktligen satt inne med mycken visdom. Doras granne på bänken var Mirabel Cotton, som var tio år gammal och sålunda i Doras ögon en av de »stora flickorna.»
— Det är väldigt livat i skolan, sade Davy till Marilla, när han kom hem den första eftermiddagen. — Du sa’ jag skulle komma att tycka det var svårt att sitta stilla, och det var det också — jag har märkt, att vad du säger, för det mesta är sant — men man kan alltid sparka med benen under pulpeten, och det lättar rätt mycket … Det är förfärligt roligt att ha så många pojkar att leka med. Jag sitter hos Milty Boulter, och han ä’ hygglig. Han är längre än jag, men jag är tjockare. Milty ritade av Anne på sin griffeltavla, men han gjorde henne så fasligt ful, att jag sa’ åt honom, att om han ritade av Anne på det sättet, skulle jag klå
168
