Lilla fröken Lavendel.
Det förunderliga lilla husets inre var fullt ut lika intressant som dess yttre.
Rummet var lågt i taket och hade två fönster med helt små rutor, behängda med rynkade vita musslinskappor. Alla möblerna voro gammalmodiga, men så väl bibehållna och omsorgsfullt vårdade, att de voro ett nöje för ögat. Men jag bör kanske säga ifrån så gott först som sist, att den mest tilldragande anblicken för två kärnsunda flickor, som nyss vandrat åtta kilometer i den friska höstluften, var ett bord, dukat med ljusblått porslin och försett med allahanda goda saker, medan små lätt bronsfärgade ormbunkskvistar, strödda över duken, gåvo det hela vad Anne skulle kalla »ett festligt utseende».
— Fröken Lavendel måtte vänta främmande till teet, viskade hon. — Det är dukat åt sex personer. En sådan rolig liten passopp hon har! Hon såg mig ut att kunna tjäna hos Snövits sju dvärgar … Hon hade säkert kunnat visa oss vägen, men jag får säga, att jag var nyfiken på fröken Lavendel. Sch — nu kommer hon.
Mycket riktigt — där stod husets värdinna, fröken Lavendel Lewis på dörrtröskeln. Flickorna blevo så häpna, att de glömde allt levnadsvett och bara stirrade … Omedvetet hade de berett sig på att få se den vanliga typ av äldre, ogift dam, varav de hittills haft erfarenhet — en tämligen mager och knotig person, med slätstruket grått hår och glasögon. Alla dessa förväntningar gäckades av fröken Lavendel.
Det var en liten dam med vackert vågigt och tjockt snövitt hår, omsorgsfullt uppsatt i klädsamma bubblor och flätor. Därunder framblickade ett nästan flicklikt ansikte med skära kinder och friska läppar, med stora milda bruna ögon och skrattgropar — ja, faktiskt skrattgropar i kinderna. Hon bar en mycket nätt och fin klänning av ljust gulaktigt musslin med bleka rosor på — en klänning, som skulle ha förefallit löjligt ungdomlig på de flesta kvinnor av hennes ålder, men som passade fröken Lavendel till den grad väl, att man knappast fäste sig vid den.
— Charlotta den Fjärde säger, att ni önska tala vid mig, sade hon med en röst, som utmärkt väl stämde med uppenbarelsen i övrigt.
174
