Lilla fröken Lavendel.
— Ack ja! sade båda flickorna med en mun.
— Nu sätta vi oss ned i lugn och ro och äta av alla sorterna, sade fröken Lavendel och såg helt lycksalig ut. — Charlotta, du sitter vid nedra ändan och skickar omkring kycklingen. Var det inte stor tur, att jag bakade både korintkaka och munkar! Visst var det dumt att göra det för låtsfrämmande! … Jag vet, att Charlotta den Fjärde tycker så — gjorde du inte, Charlotta? Men nu kan du se, hur det ändå kommer till pass. Naturligtvis hade jag inte bakat dem alldeles i onödan, för Charlotta den Fjärde och jag kunde ha ätit upp dem så småningom. Men munkar vinna just inte på att gömmas …
Tedrickningen försiggick under skratt och glam, och när den var över, gingo de alla ut i trädgården, som låg där i solnedgångens varma skimmer.
— Jag tror, att ni har det sötaste stället på hela Prins Edvards ö, sade Diana och såg beundrande omkring sig.
— Varför kallar ni det Ekostugan? frågade Anne.
— Charlotta, sade fröken Lavendel, gå in i stugan och hämta det lilla tennhornet, som hänger över klockhyllan.
Charlotta den Fjärde skuttade i väg och återvände med hornet.
— Blås i det, Charlotta! bad fröken Lavendel.
Charlotta lydde och blåste — det blev en på en gång skorrande och gäll ton. Ett ögonblicks tystnad uppstod — så ljöd från skogen på andra sidan floden en hel följd av ekon, ljuva, lockande, silverklara, som om alla små horn i älvornas rike tutade mot solnedgången … Anne och Diana ropade till av förtjusning.
— Skratta nu, Charlotta — skratta högt!
Charlotta, som troligen skulle ha lytt, om fröken Lavendel befallt henne stå på huvudet, steg upp på stenbänken och skrattade högt och hjärtligt. Ekot upprepade det, som om en hel skara älvor och tomtar härmat hennes skratt inifrån skogsmarkerna och längs de furuklädda åsarna.
— Folk brukar alltid mycket beundra mina ekon, sade fröken Lavendel, som om ekona voro hennes personliga egendom. — Jag tycker själv mycket om dem. De äro riktigt bra sällskap — om man tar en smula fantasi till hjälp … Lugna aftnar sitta
