Lilla fröken Lavendel.
ofta Charlotta den Fjärde och jag härute och roa oss med dem. Charlotta, bär in hornet igen och häng aktsamt upp det på sin plats!
— Varför kallar ni henne Charlotta den Fjärde? frågade Diana, som var så nyfiken härpå, att hon hållit på att spricka.
— Bara för att hon inte ska blandas bort med de andra Charlottorna i mina tankar, svarade fröken Lavendel med största allvar. — De likna varandra så mycket allihop, att man inte kan skilja dem åt. Hon heter egentligen inte alls Charlotta. Vad är det hon heter nu igen — låt mig se! … Jag tror det är Leonora — jaha, det är Leonora. Ni ska veta, så här förhåller det sig. När mamma dog för tio år sedan, kunde jag inte bo kvar här ensam, och jag hade inte råd att betala den lön en fullvuxen flicka fordrar. Därför hämtade jag hit lilla Charlotta Bowman, som hjälpte mig, mot allting fritt och kläder dessutom. Hon hette verkligen Charlotta — hon var Charlotta den Första. Hon var nyss fyllda tretton år. Hon stannade hos mig, till hon blev sexton år, och se’n reste hon till Boston, därför att där hade hon bättre utsikter …
Så kom hennes syster till mig. Hon hette Julietta — modern måtte visst vara svag för granna namn — men hon var så lik Charlotta, att jag kallade henne det hela tiden, och det tog hon inte illa upp. Därför brydde jag mig inte om att söka komma ihåg hennes rätta namn. Hon var Charlotta den Andra, och när hon flyttade, kom Evelina, och hon blev Charlotta den Tredje. Nu har jag Charlotta den Fjärde; när hon fyllt sina sexton år — hon är fjorton nu — kommer hon också att vilja resa till Boston, och vad jag då ska ta mig till, är mig sannerligen en gåta … Charlotta den Fjärde är den sista av de Bowmanska flickorna och den bästa med. De andra Charlottorna läto mig alltid se, att de tyckte det var enfaldigt av mig att »låtsa» saker och ting, men det gör aldrig Charlotta den Fjärde, vad hon än tänker inom sig … Jag bryr mig inte om, vad människor tänka om mig, bara de inte visa det.
— Ack, sade Diana och såg med saknad på den nedgående solen, nu äro vi väl ändå tvungna att gå, om vi skola hinna fram till Kimballs före mörkret. Så trevligt vi ha haft hos er, fröken Lewis.
178
