Litet av varje.
var en söndag i Graftons kyrka. Jag förmodar hon är åtskilligt förändrad. Davy lille, när du vill ha någonting, som du inte kan nå, så bed att någon räcker dig det och sträck dig inte över bordet på det där sättet. Har du nånsin sett Paul Irving göra så, när han har varit här och suttit med oss till bords och ätit?
— Jamen, Pauls armar ä’ längre än mina, puttrade Davy. — De ha haft elva år på sig att växa, och mina ha bara haft sju. För resten så bad jag, men du och Anne pratade så fasligt, att ni inte hörde mig. Och Paul har aldrig varit här till nå’nting annat än kvällsvard, och det är lättare att vara artig vid kvällsvarden än vid frukosten. Man ä’ inte hälften så hungrig … Det är rysligt långt mellan frukosten och kvällsvarden, fastän midda’n förstås kommer emellan … Du, Anne, den där skeden full ä’ inte ett dugg större än den var i fjor, men jag ä’ väldigt mycket större …
— Jag vet förstås inte, hur fröken Lavendel såg ut förr i världen, men jag har ändå för mig, att hon inte är så särdeles mycket förändrad, sade Anne, sedan hon lagt för Davy lönnsirap ur skålen och givit honom två skedar fulla för att ställa honom till freds. — Hennes hår är snövitt, men hennes ansikte är utan en rynka och fint och skärt nästan som en flickas, och hon har de raraste bruna ögon — en sådan vacker nyans kastanjebrunt med små gyllene glimtar uti — och hennes röst kommer en att tänka på sus i säven och porlande vatten och små klingande klocker, allting blandat om vartannat.
— Hon ansågs vara en stor skönhet, när hon ännu var ung flicka, sade Marilla. — Jag var aldrig vidare bekant med henne, men det lilla jag kände henne tyckte jag om henne. Somliga människor ansågo henne egendomlig redan då. Davy — kommer jag någonsin på dig med att du gör så där igen, ska du minsann få vänta på din mat ända tills alla andra ha ätit, ska du få se.
De flesta samtal mellan Anne och Marilla i tvillingarnas närvaro voro späckade med dylika »parenteser,» riktade till Davy. Den här gången hade Davy — det är tråkigt att nödgas tala om’et — ej lyckats fånga upp de sista sirapsdropparna med sin sked, men löst svårigheten genom att med bägge händerna lyfta upp sin tallrik och slicka omkring på den med sin lilla ljusröda tunga.
181
