Fröken Lavendels historia.
äro möjliga endast mellan en kvinna, som har behållit ungdomens friskhet i hjärta och själ, och en flicka, vilkens inbillningskraft och oförvillade uppfattning ersätta den bristande världsklokheten. Anne hade äntligen upptäckt en verklig »besläktad själ,» medan hon och Diana tillförde den lilla damens ensamma och avskilda liv en skatt av sund munterhet och glädje från den yttre tillvaro, som fröken Lavendel, »själv glömmande, av världen glömd,» för länge sedan upphört att äga gemenskap med. Med den fläktade ett vinddrag av ungdom och verklighet in i den lilla stugan under de ödsliga furornas hägn.
Charlotta den Fjärde hälsade dem alltid med sitt bredaste leende — och Charlottas leenden voro fruktansvärt breda. Hon höll av dem båda för sin älskade frökens skull och för deras egen. Aldrig hade glädjen stått så högt i taket i den lilla murgrönklädda stugan som den ofta nog gjorde under denna härliga höst, vilken liksom tvekade att lämna rum för de obevekligt stundande, kulna dagarna. November var blott en upprepning av den i färger fråssande oktober, och till och med december härmade efter sommarens solsken och luftiga dimslöjor.
Men just i dag såg det ut, som om december erinrat sig, att vinterns tid var inne, och plötsligt blivit mulen och grå med en vindlös stillhet, som bar bud om att det låg snö i luften.
Anne njöt emellertid mycket av sin vandring genom den avlövade bokskogens ändlösa irrgångar. Fastän hon gick ensam, hade hon aldrig tråkigt; hennes fantasi befolkade gångstigen med muntra följeslagare, och med dessa underhöll hon ett livligt »låtssamtal,» som var kvickare och mera roande än samtal bruka vara i verkliga livet, då människor ofta tyvärr äro oförsvarligt slöa och trögtänkta … I ett »låtssällskap» av utvalda intelligenser säger envar just det, man önskar han eller hon måtte säga, och ger sålunda en själv tillfälle att svara just vad man helst önskade säga. Uppvaktad av detta osynliga sällskap hastade Anne skogsstigen framåt och anlände till den lilla avtagsvägen nära Ekostugan, just som stora, fjäderlätta flingor sakta började dala genom luften.
Vid den första kröken kom hon rakt på fröken Lavendel, där hon stod under en stor fura, som sträckte sina grenar vida
186
