Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fröken Lavendels historia.

stormvärka ibland och ta bort all ens nattsömn — men dessemellan kan man njuta av livet, drömmar och ekon och mandelkarameller, just som om ingenting vore å färde … Nu ser du snopen ut! Du tycker inte, att jag är en hälften så intressant person, som du gjorde för fem minuter sedan, när du trodde, att jag alltid sargades av mina bittra minnen, fastän jag tappert dolde dem under en sorglös och leende yta … Det är det värsta — eller det bästa — med verkliga livet, Anne, att det inte unnar en att gräma sig och sörja i fred … Det kan inte hjälpas, det bjuder en så mycken glädje och sund trevnad — man må nu vara aldrig så fast besluten att känna sig olycklig och romantisk … Ä’ inte de här karamellerna finfina? Jag har redan ätit många fler än som är bra för mig, men jag kan helt enkelt inte höra upp …

Efter en liten stunds tystnad sade fröken Lavendel något oväntat:

— Det tog mig så att höra talas om Stephens son den där första gången du var här, Anne … Jag har se’n dess aldrig varit i stånd att bringa honom på tal med dig, men jag vill så gärna ha reda på allting, som rör honom. Hurudan gosse är han?

— Han är det sötaste, raraste barn jag någonsin känt, fröken Lavendel — och han låtsar saker, alldeles som ni och jag göra …

— Det skulle roa mig att se honom, sade fröken Lavendel sakta, som om hon talat för sig själv. — Jag undrar just om han någon smula liknar den lilla drömgossen, som bor här hos mig — min lilla drömgosse.

— Om det skulle roa er att se Paul, ska jag ta med honom någon gång, då jag kommer hit, sade Anne.

— Det skulle jag nog vilja — men inte för snart … Jag måste vänja mig vid tanken … Det skulle kunna ligga mera plåga än fröjd däri — om han alltför mycket liknade Stephen — eller om han inte liknade honom tillräckligt … Om en månads tid får du komma hit med honom.

Fyra veckor senare vandrade alltså Anne och Paul genom skogen till Ekostugan, och de mötte fröken Lavendel på avtagsvägen. Hon hade ej väntat dem just då och blev mycket blek.

— Tänk, att detta är Stephens gosse, sade hon med låg röst,

190