Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farbror Abes oväder.

en sådan här obeskrivligt härlig dag, då allting står i blom och vinden av pur förtjusning inte vet, från vad håll den ska fläkta, måste vara fullt jämförlig med himlen.

Marilla såg på en gång förbluffad och ogillande ut och tittade sig omkring för att förvissa sig om, att tvillingarna ej funnos inom hörhåll. De blevo just nu synliga vid närmaste husknut.

— Puh, vad det luktar skönt överallt i kväll! tyckte Davy och vädrade belåtet med sin lilla nos, medan han svängde en hacka i sina betydligt grådaskiga händer.

Han hade arbetat i sin trädgård. Denna vår hade Marilla för att leda Davys passion för att rota i lera och smuts in i en passande strömfåra givit honom och Dora var sitt lilla land, som de skulle få ha till sin egen trädgård. Båda hade ivrigt skridit till verket på ett för vardera karaktäristiskt sätt. Dora sådde, rensade ogräs och vattnade mycket redbart och ordentligt, men på ett tämligen mekaniskt sätt. Hennes land företedde också redan hela långa, prydliga rader av grönsaker och blomsterplantor. Davy däremot lade hela sin själ i arbetet — han grävde och hackade och luckrade upp och vattnade och planterade om det redan nätt och jämt uppkomna, allt med sådan kraft, att de arma plantorna totalt ströko med.

— Hur går det med din trädgård, Davypojken? frågade Anne.

— Litet trögt, tycker jag, svarade Davy med en suck. — Jag förstår inte, varför det kommer upp så litet för mig, jag har ändå satt så många sorters frön … Milty Boulter säger, att jag måste ha satt dem i nedan och att det är hela felet … Man ska aldrig sätta frön eller slakta svin eller klippa håret eller företa sig nå’nting viktigt i nedan, säger han … Är det sant, Anne? Det vill jag veta.

— Kanske om du inte ryckte upp dina små plantor varenda dag för att se efter, om rötterna ha växt något, skulle de trivas bättre, sade Marilla spetsigt.

— Jag bara ryckte upp sex stycken, försvarade sig Davy. — Jag ville se efter, om det fanns maskar vid rötterna. Milty sa’, att om det inte var nedanets fel, så måste det bero på maskar … Men jag hittade bara en enda. Den la’ jag på en sten och så

194