Farbror Abes oväder.
hämtade jag en annan sten, och så blev det bara en våt fläck av’en … Men Dora sådde allting på samma gång som mig, och det växer utmärkt i hennes trädgård … Det måtte inte vara månens skull, slöt Davy och såg djupt eftertänksam ut.
— Marilla, titta på det här äppelträdet, sade Anne. — Det är ju alldeles som en människa … Det sträcker ut sina långa armar för att helt behagfullt lyfta upp sina skära kjolar och bedja oss beundra.
— De där vita gyllen-träden äro alltid tacksamma, sade Marilla belåtet. — Vi få mycket rik skörd i år, och det är bra roligt; de äpplena äro så utmärkta till mos att lägga emellan smördegsbottnar.
Men varken Marilla eller Anne eller någon annan blev det beskärt att koka mos av Vita gyllenträdets äpplen det året.
Den tjugotredje maj kom — en för årstiden alldeles ovanligt het dag, vilket ingen kände i högre grad än Anne och hennes lilla bikupa av elever, som försmäktade över decimalbråk och satslära inne i Avonleas skolsal. En vind, så het som ur en bakugn, blåste hela förmiddagen, men vid tolvtiden mojnade den av och efterträddes av en tryckande stillhet. Klockan halv fyra hörde Anne ett dovt mullrande av åskan, och hon slutade genast lektionen, så att barnen skulle kunna hinna hem, innan ovädret bröt lös.
När de kommo ut på skolgården, märkte Anne, att det låg liksom ett slags dunkel skymning över naturen, ehuru solen ännu sken med en brännande glans. Annetta Bell grep ängsligt hennes hand.
— O, fröken, titta på det där förfärliga molnet!
Anne såg och ropade högt till av förskräckelse. I nordväst höjde sig hastigt en molnvägg, vars make hon ännu aldrig i sitt liv skådat. Den var svartblå, utom där dess kullriga kanter skiftade i en hemskt kalkvit färg. Den hade med sig någonting obeskrivligt hotande, där den sköt upp på den eljes klara, blå himlen; då och då ljungade en blixt genom den, åtföljd av ett skarpt mullrande. Det svarta molnet hängde så lågt, att det nästan tycktes röra vid skogsåsarnas toppar.
Herr Harmon Andrews kom skramlande uppför backen med
195
