Avonlea upplever en skandal.
XXV.
Avonlea upplever en skandal.
En mild junimorgon, fjorton dagar efter farbror Abes oväder, kom Anne långsamt vandrande över Grönkullas gård från trädgården, i sina händer bärande två tynande stänglar vita narcisser.
— Se, Marilla, sade hon sorgset och höll upp blommorna framför ögonen på en något barsk och brådskande dam, som hade håret omvirat med ett brunt linneförkläde och var på väg in i köket med en plockad kyckling — detta är de enda knoppar, som ovädret skonat, och till och med de äro ganska illa åtgångna … Ack, vad det gör mig ont … Jag, som ville ha några till Matthews grav! … Han tyckte alltid så mycket om narcisser.
— Jag saknar dem nog själv, medgav Marilla, fastän jag inte tycker det är rätt att klaga över dem, när så många värre saker har hänt — hela grödan förstörd och frukten med.
— Men nu har folk sått havre och vete på nytt, sade Anne tröstande, och herr Harrison säger, att blir bara sommaren bra, få vi nog en god skörd, fastän sen … Och mina blomsterplantor ha alla kommit upp igen — men ack, ingenting kan ersätta juninarcisserna … Stackars lilla Hester Gray får heller inga. Jag gick i går kväll hela vägen bort till hennes trädgård och såg efter, men där fanns inte en enda. Jag är säker på, att hon kommer att sakna dem.
— Jag tycker inte det är rätt av dig, Anne, att tala så där, nej sannerligen jag det gör, sade Marilla strängt. — Hester Gray har varit död i trettio år, och hennes själ är i himlen — vill jag väl hoppas.
— Ja visst — men se jag tror ändå, att hon ännu håller av och minns sin trädgård här nere på jorden, sade Anne. — Jag är övertygad om, att hur länge jag än vistats i himlen, skulle jag tycka om att titta ned och se någon sätta blommor på min grav. Om jag hade en trädgård här sådan som Hester Grays,
201
