Avonlea upplever en skandal.
såvida han inte förändrat sig högst betydligt, sedan jag lärt känna honom, sade den lilla damen med sin klara och något gälla röst. — Är det sant, att James A. ska gifta sig med något fruntimmer här på orten?
— Nej för all del — nej! ropade Anne och rodnade med så skuldmedveten min, att den främmande nyfiket tittade på henne, som om hon halvt misstänkte henne för några äktenskapliga avsikter på herr Harrison.
— Men det har jag läst i en tidning, som kommer ut här på ön, envisades det svartögda fruntimret. — En god vän skickade ett nummer till mig, där notisen var förstruken med blåkrita — vänner ä’ alltid så kvicka till så’nt där … Och över »nyinflyttad medborgare» stod skrivet James A:s namn.
— Åh, den där notisen var bara skoj, sade Anne, litet ängslig och förlägen. — Herr Harrison ämnar visst inte gifta sig med någon … Det kan jag försäkra er.
— Nå, det var roligt att höra, sade den svartögda damen och klättrade vigt tillbaka upp på sin plats i vagnen. — För händelsevis ä’ han redan gift. Jag är hans hustru. Ja, ni må väl se förvånad ut … Här har han väl gått och gällt för ungkarl, kan jag tro, och krossat hjärtan både till höger och vänster … Men passa dig, James A. — hon nickade eftertryckligt tvärs över fälten mot det långa vita huset — nu ä’ det slut med det nöjet … Här är jag — fast inte hade jag gjort mig besvär med att komma hit, om jag inte trott, att du haft något fuffens för dig … Den där papegojan han har — hon vände sig åter mot Anne — är väl lika ful i mun som vanligt?
— Hans papegoja — är död — tror jag, stammade stackars Anne, som i denna stund knappt var säker på sitt eget namn …
— Död! Nå, då blir allting bra, utbrast den svartögda damen med stor fröjd. — James A. reder jag mig nog med, bara fågeln är ur vägen.
Med denna något gåtfulla förklaring nickade hon åt Anne, och vagnen rullade åter i väg. Anne skyndade till köksdörren, där hon möttes av Marilla.
— Anne, vad var det där för ett fruntimmer?
203
