Avonlea upplever en skandal.
— Marilla, sade Anne med högtidlig röst, men med skalken i ögat, ser jag ut, som om jag vore vriden?
— Inte mer än vanligt, sade Marilla — utan den avlägsnaste tanke på att vara sarkastisk.
— Nå, tror du jag är vaken då?
— Anne, vad har farit i dig? Vem var den där människan på vagnen, frågar jag?
— Marilla, om jag inte är vriden och inte sover, kan jag inte ha drömt ihop henne — hon måste vara verklig … I alla händelser hade min fantasi inte kunnat skapa en sådan hatt … Hon säger hon är herr Harrisons fru, Marilla.
Det var nu Marillas tur att spärra upp ögonen. — Hans fru? Anne Shirley! Varför i fridens namn har han då gått och gett sig ut för att vara ungkarl?
— Det har han då knappast gjort, egentligen … sade Anne med ett försök att vara rättvis. — Han har aldrig sagt, att han var ogift. Vi bara tog det allesamman för givet … O, Marilla, vad ska fru Lynde säga om detta?
De blevo varse vad fru Lynde hade att säga, när hon tittade in samma eftermiddag. Fru Lynde var inte ett dugg förvånad … Fru Lynde hade alltid väntat någonting i den vägen … Fru Lynde hade alltid vetat, att någonting var det, som inte hängde rätt samman med herr Harrison.
— En så’n gök, som helt simpelt reser ifrån sin hustru, sade hon harmset. — Tocke där kan man få läsa om i Förenta staterna, men vem skulle tro, att det kunde hända här i vårt hyggliga Avonlea?
— Men vi veta ju ännu inte, om det var han, som övergav henne, invände Anne, besluten att tro sin vän oskyldig, tills hon blev överbevisad om motsatsen. — Vi veta ju alls inte, vilkendera parten som har rätt eller orätt.
— Det ska vi snart ta reda på. Nu går jag raka vägen dit, sade fru Lynde, som ännu aldrig kommit underfund med, att ordet »grannlagenhet» fanns i lexikonet. — Jag låtsar inte ha en smul reda på, att hon har kommit, och herr Harrison skulle ha med sig medikamenter från Carmody åt Thomas i dag, så det
204
