Avonlea upplever en skandal.
och hon stod inte ut med att höra på Ingefäras fula ord … Jag var fästad vid fågeln för min bror sjömannens skull. Min bror sjömannen och jag ha hållit ihop från det vi voro små, och när han låg på sitt yttersta, skickade han Ingefära till mig. Jag kunde aldrig begripa, hur någon kunde ondgöra sig över att fågeln svor. Jag tycker mycket illa om, när en människa svär och har fula ord, men en papegoja, som bara upprepar vad hon hört, utan att begripa mera därav än om det vore kinesiska — den kan man väl ursäkta. Men inte kunde Emily göra det, tycker nå’n det! … Fruntimmer kunna inte tänka redigt. Hon försökte vänja Ingefära av med att svära, men det lyckadas hon inte bättre med än när hon skulle lära mig att tala ett vårdat språk … Det nästan såg ut som ju mer hon försökte, desto värre blev Ingefära, precis som jag.
Så fortgick det, och bägge två blevo vi allt gnatigare, tills den sista droppen kom … Emily bjöd våran pastor och hans fru på te, och de hade hos sig en annan pastor med sin fru. Jag lovade sätta undan Ingefära på någon säker plats, där ingen kunde höra henne — Emily ville inte röra vid hennes bur ens med en silvertång — och det var min mening att göra det, för jag ville visst inte att pastorsherrskaperna skulle få höra någonting anstötligt i mitt hus. Men jag glömde rakt bort det — Emily bråkade så med mig om ren stärkkrage och hur jag bäst skulle lägga mina ord, att det var sannerligen ingen under … Jag tänkte inte en tanke på den fattiga papegojan, förrän vi satte oss ned för att äta kväll. Precist som pastorn numro ett var i färd med att läsa bordsbönen, hov Ingefära, som satt på verandan utanför matsalsfönstret, upp sin röst. Kalkontuppen hade kommit in på gården, och honom tålde inte Ingefära se, ska jag säga … Och den gången överträffade hon sig själv.
Du skrattar, Anne, och jag nekar inte till, att jag längre fram har fnittrat åt det själv, men den gången kände jag mig nästan lika skamsen som Emily. Jag gick ut och bar Ingefära ned i lagår’n. Inte åt jag kvällsvarden med så värst stor aptit. Jag såg på Emilys uppsyn, och det drog ihop sig till oväder över Ingefära och mig … När gästerna gått, begav jag mig ut i beteshagen, och på vägen funderade jag. Jag tyckte det var synd
210
