Där vägen kröker.
rätt tungt på mig — tanken på att du offrade alltsamman för min skull.
— O, Marilla, aldrig har jag ångrat ett ögonblick, att jag stannade hemma! Jag har varit så lycklig … De här senaste två åren ha ju varit härliga.
— Ja bevars, jag vet nog, att du trivts ganska bra här hemma … Men det är nu egentligen inte det, frågan gäller. Du borde fortsätta med din utbildning. Du har sparat så pass, att du kan reda dig ett år i Redmond, och pengarna, som kreaturen inbragte, räcka för ett år till … Och så kunde du kanske förvärva dig ett stipendium eller något annat i den vägen …
— Ja, men jag kan inte fara, Marilla. Dina ögon äro förstås bättre, men jag kan inte lämna dig ensam med tvillingarna. De behöva så mycken eftersyn.
— Jag kommer inte att bli ensam med dem. Det är just det, jag ville tala med dig om. Jag hade ett långt samtal med Rachel i afton. Anne, hon har stora bekymmer att dras med … Hon får det ganska fattigt. Det tycks som om de intecknade gården för åtta år sedan för att ge yngsta pojken ett gott handtag, när han for västerut, och sedan ha de aldrig varit i stånd att betala just mera än räntan på lånet. Så har naturligtvis Thomas’ sjukdom kostat en hel del, både på ett och annat sätt. Gården måste säljas, och Rachel tror, att se’n skulderna ä’ betalta, blir det just ingenting över. Hon säger, att hon måste flytta till Eliza och att hon sörjer så hon kan gå åt, när hon tänker på att lämna Avonlea. En kvinna vid hennes ålder skaffar sig inte så lätt nya vänner och nya intressen. Och, Anne, när hon satt och talade om detta, så kom jag på den tanken, att jag skulle kunna be henne komma och bo här hos mig, men jag tyckte, att jag först borde resonnera litet med dig, innan jag sade någonting till henne. Om jag hade Rachel boende här hos mig, så kunde du fara till högskolan. Nå, vad tycker du?
— Jag känner det — alldeles som om — någon hade räckt mig — månen — och jag inte riktigt visste — vad jag skulle göra med den, sade Anne, alldeles vimmelkantig. — Men vad det angår att föreslå fru Lynde att flytta hit, så får du bestämma det, Marilla. Tror du — är du säker på — att du skulle trivas med
215
