Där vägen kröker.
och hon hjälper mig med att sy och lappa åt tvillingarna, så det finns då inte en tillstymmelse till skäl, varför du inte skulle fara.
Anne satt länge i djupa tankar vid sitt fönster den kvällen. Glädje och saknad stredo med varandra i hennes hjärta. Äntligen — helt plötsligt och oväntat — stod hon vid kröken av vägen, och där framme låg högskolan med hundratals regnbågskimrande syner och förhoppningar … Men Anne hade också klart för sig, att när hon vek av i den nya riktningen, så måste hon också säga farväl till många roliga saker — alla de små enkla plikter och intressen, som blivit henne så kära under de senaste två åren och som hon gjort så nöjsamma och glädjerika just genom den hänförelse, hon lagt uti dem. Hon måste avstå från skolan — och hon höll av varenda en av sina lärjungar, också de dumma och stygga. Blotta tanken på Paul Irving kom henne att undra, om verkligen ordet »högskola» ägde makt att besegra alla andra intressen …
— Jag har slagit en hel massa små rötter de här båda sista åren, förtrodde Anne månen, och när jag nu blir uppryckt, så kommer det att göra ont … Men det är nog ändå bäst att fara. — Marilla har ju rätt, när hon säger, att det inte finns något rimligt skäl, varför jag inte skulle göra det. Jag får lov att hämta fram alla mina ärelystna forhoppningar och se till att de inte alldeles rosta …
Anne skickade in sin avskedsansökan dagen därpå, och sedan fru Rachel haft ett ömt och ganska upprört samtal med Marilla, antog hon med tacksamhet anbudet att för framtiden slå sig ned på Grönkulla. Men hon önskade bo kvar på sin egen gård över sommaren; egendomen skulle ej säljas förrän frampå hösten, och det var mycket, som behövde rustas och göras i ordning.
— Aldrig hade jag väl tänkt mig, att jag skulle komma att bo så långt från landsvägen som på Grönkulla, suckade fru Rachel för sig själv. — Men hur det är — jag tyckte det låg ännu värre »undan» förr i världen — Anne har ju en massa vänner, som komma och hälsa på, och tvillingarna sätta nog liv i spelet … Och hellre bodde jag då på bottnen av en brunn, än jag flyttade från Avonlea.
Dessa båda märkliga beslut fördes snart vidare av ryktet,
217
