Där vägen kröker.
man blickar framåt med sådan glad hoppfullhet. … Men hur många nya vänner jag än får — aldrig bli de mig så kära som de gamla — särskilt en viss flicka med svarta ögon och gropar i kinderna … Kan du gissa, vem det är, Diana?
— Men det kommer att finnas så många kvicka och begåvade flickor vid högskolan, suckade Diana, och jag är bara en liten dum lantlolla, som aldrig kunnat passa in de rätta årtalen i historien, ännu mindre lösa en ekvation … Men det är klart, att de här sista båda åren varit alldeles för förtjusande för att kunna räcka länge … Jag vet i alla fall någon, som ä’ glad åt att du ska fara till högskolan. Anne, nu ämnar jag göra dig en fråga — en allvarlig fråga. Bli inte stött och ge mig ett uppriktigt svar! Känner du någonting för Gilbert?
— Jag tycker om honom som en vän, men inte ett dugg på det sättet du menar, svarade Anne i lugn och bestämd ton.
Hon trodde själv, att hon talade ut sitt hjärtas mening.
Diana suckade. Hur det nu var, önskade hon, att Anne hade svarat på något annat sätt.
— Ämnar du aldrig nån'sin gifta dig, Anne?
— Kanske — någon gång — när jag mött den rätte, sade Anne och log drömmande upp mot månskenet.
— Men hur kan du veta så säkert, att du möter den rätte? återtog Diana.
— Åh, honom känner jag nog igen — det säger mig en inre röst. Du vet, hurudant mitt ideal är, Diana?
— Men ibland så byter man om ideal.
— Inte jag. Och jag skulle inte kunna tycka om någon man, som inte motsvarar det.
— Tänk, om du aldrig skulle möta honom?
— Så får jag väl dö som gammal mamsell, då, ljöd det muntra svaret. — Värre död kan man helt säkert få.
— Åh, döden skulle nog inte vara så värst svår — det är det där att leva som en gammal mamsell, som jag inte skulle tycka om, sade Diana utan en aning om, huru löjliga hennes ord föllo sig. — Jag tror ändå att jag skulle kunna finna mig i att förbli ogift, om jag bleve som fröken Lavendel. Men det ska man aldrig inbilla sig … När jag fyllt fyrtiofem år, kommer jag att
222
