En eftermiddag i Ekostugan.
Det vore någonting att få till efterrätt! Åh, jag är visst inte så gammal som jag trodde! … Flickor, när ni komma tillbaka med era smultron, ska vi dricka te här ute under silverpopplarna. Jag ska ha det i ordning åt er och bjuda på tjock grädde till smultronen.
Anne och Charlotta vandrade följaktligen bort till den omtalade beteshagen, en grönskande, undangömd plats, där den solfyllda luften var mjuk som sammet och doftande som otaliga tuvor med violer.
— O, vad det är härligt och friskt härborta, sade Anne halvhögt för sig själv. — Jag känner det alldeles som om jag drucke in solskenet.
— Ackurat detsamma gör jag, fröken. Precis på samma sätt känner jag, fröken, instämde Charlotta den Fjärde, som skulle ha ofelbart hållit med Anne, även om denna förklarat, att hon kände sig som pelikanen i öknen.
Charlotta beundrade Anne av hela sitt hjärta. Inte för att hon fann henne så särskilt vacker. Diana Barrys skönhet med rödblommiga kinder och korpsvarta lockar var mycket mera i Charlottas smak än Annes förfinade, själfulla drag, vilkas förnämsta tjusning låg i de strålande grå ögonen och kindernas matta, ständigt skiftande rosor.
— Men jag skulle hellre vilja ha ert utseende än vara vacker, förtrodde henne den uppriktiga Charlotta.
Anne skrattade, sög honungen ur komplimangen och brydde sig ej ett dugg om den lilla bismaken. Hon var se’n helt unga år van vid artigheter av »blandad» natur.
Medan de plockade smultron, förtrodde Charlotta den Fjärde Anne sina farhågor beträffande fröken Lavendel. Den ömhjärtade lilla varelsen var allvarligt bekymrad över sin avhållna matmors tillstånd.
— Fröken Lavendel är inte kry, vet fröken, det är jag säker på, fastän hon aldrig klagar. Hon har inte varit sig lik på länge, vet fröken — inte se’n den dagen ni och Paul voro här och hälsade på. Hon måste visst ha blivit kall den kvällen … För se’n herrskapet bägge två hade gått, så gick hon ut och gick i trädgården långt efter det mörknat, med bara en liten schal om
231
