Hemma hos herr Harrison.
inte vill ta emot pengarna. Vår ko duger precis lika bra som hans.
— Naturligtvis är han fasligt ond och förargad över detta, suckade Anne.
— Det är nog troligt. Han tycks ha ett retligt lynne. Om du så vill, ska jag gå och underhandla med honom.
— Ack nej, så lumpen är jag ändå inte, utbrast Anne. — Detta är alltsamman bara mitt fel, och jag ämnar sannerligen inte låta Marilla sota därför. Jag ska gå själv, och det genast. Ju förr det är över, desto bättre — åh, det kommer att bli en hemsk stund …
Stackars Anne tog sin hatt och sina tjugo dollars och skulle just gå ut, då hon kom att kasta en blick in genom den öppna skafferidörren. På bordet stod en valnöttårta, som hon bakat denna samma morgon — en särdeles aptitlig företeelse, glacerad med skärt socker och prydd med kluvna valnötter. Den var avsedd till fredagens afton, då Avonleas ungdomar skulle ha möte på Grönkulla för att bilda den Samhällsförbättrande föreningen. Men vad voro medlemmarna även av en dylik förening i jämförelse med den så grymt förorättade herr Harrison?
Anne tyckte, att den tårtan borde kunna beveka hjärtat på vilken människa som helst — allra helst en gammal ungkarl, som måste laga sin mat själv — och hon stoppade skyndsamt ned den i en pappask. Hon skulle erbjuda den åt herr Harrison som en frids- och försoningsskänk.
— Om han nämligen unnar mig tillfälle att få säga någonting, tänkte hon ängsligt, då hon klättrade över stättan och tog en ginväg tvärs över fälten, som lågo där så guldskimrande i den drömmande augustikvällens milda dager. — Nu vet jag, hur människor känna det, som ledas till avrättsplatsen.
III.
Hemma hos herr Harrison.
Herr Harrisons hus var en gammalmodig, låg, vitmenad byggnad, som bakom sig hade en tjock granskog.
16
