En eftermiddag i Ekostugan.
annan, som jag påminner fröken om, sade Paul, som då och då röjde glimtar av en skarpsynthet, vilken gjorde det rådligast för hans omgivning att ej gå och bära på några hemligheter, när han fanns i närheten.
— Du påminner mig om någon, som jag var bekant med för länge sedan, sade fröken Lavendel sakta.
— När ni var ung?
— Ja, när jag var ung. Tycker du jag ser mycket ålderstigen ut nu, Paul?
— Vet fröken, jag kan inte bli riktigt klok på det, sade Paul förtroligt. — Ert hår ser gammalt ut — jag har aldrig nånsin känt en ung människa med vitt hår … Men när ni skrattar, bli era ögon precis lika unga som min egen söta skolfrökens. Vet fröken vad — Pauls ansikte och stämma voro lika högtidliga som en domares — jag tror ni skulle bli en förfärligt rar mamma. Ni har just den rätta blicken i era ögon — den blicken, som min lilla mamma hade. Jag tycker det är stor synd, att ni inte har några egna pojkar.
— Jag har en liten drömgosse, Paul.
— Ånej — har ni det? Hur gammal är han?
— Ungefär jämnårig med dig, tror jag. Han borde nog vara äldre, eftersom jag har drömt om honom långt innan du var född. Men jag låter honom aldrig bli äldre än elva, tolv år, för gjorde jag det, så kunde han en vacker dag växa från mig, och då skulle jag alldeles tappa bort honom.
— Ja visst, nickade Paul. — Det är just det roliga med drömmänniskor — de behålla den ålder man själv ger dem. Ni och min egen skolfröken och jag själv äro de enda i hela världen, som ha reda på, att jag har drömmänniskor … Ä’ det inte bra roligt, att vi alla tre ä’ bekanta och goda vänner? Men så’na som vi finna nog alltid varandra … Farmor låtsar aldrig någonting och drömmer bara om kattor och lindebarn, och Mary Joe tror, att jag är konstig i knoppen för att jag liksom har mitt för mig … Fröken Lavendel förstår … Berätta mig nu allting om er lilla drömgosse!
— Han har blåa ögon och lockigt hår. Varenda morgon smyger han sig in och väcker mig med en kyss. Se’n leker han
234
