Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
på vindsrummet för att titta på mig, men det var inte deras mening att väcka mig förrän på morgonen. Men se jag blev klarvaken, jag, när jag fick se pappa! Fröken kan inte tänka, ett så’nt skutt jag tog upp ur sängen!
— Och hur han kramade sin pappa som en riktig liten björn, sade herr Irving och lade smeksamt armen om sin gosses axel. — Jag kände knappast igen min pojke — han har blivit så stor och brun och duktig.
— Jag vet inte, vilkendera som blev gladast över att få se pappa, farmor eller jag, fortfor Paul. — Farmor har stått i köket hela dan och lagat pappas älsklingsrätter, stekt sill med lök och fläskpannkaka … Dem vågade hon inte anförtro åt Mary Joe, sa’ hon. Det är hennes sätt att visa, hur glad hon ä’. Jag tycker bäst om att bara sitta stilla och prata med pappa. Men nu får fröken ursäkta, att jag måste försvinna på en liten stund. Jag ska hämta korna åt Mary Joe. Det är en av mina dagliga plikter.
Sedan Paul kilat i väg för att uppfylla sin »dagliga plikt,» satt herr Irving och språkade med Anne i skilda ämnen. Men Anne kände, att han hela tiden tänkte på någonting annat, som låg under. Rätt som det var, dök det ändå upp på ytan.
— I Pauls sista brev talade han om, att han fått följa med er för att hälsa på … en gammal god vän till mig — fröken Lewis i Ekostugan borta vid Grafton. Är ni mycket bekant med henne?
— Ja-a då, hon är en mycket god vän till mig, sade Anne, och det enkla svaret gav ingen antydan om, att hennes lilla hjärta började bulta med alldeles vanvettig fart. Anne fick helt hastigt en »känning» av, att någonting mycket romantiskt var i görningen.
Herr Irving reste sig och gick fram till fönstret, där han ställde sig att se på det stora grönskiftande, skummande havet, varöver en orolig vind for brusande fram. Några ögonblick rådde tystnad i det lilla rummet med dess mörka väggar. Därpå vände Pauls far sig om och såg ned i Annes deltagande ansikte med ett leende, halvt ömt och halvt förläget.
— Jag undrar just, hur mycket ni vet, sade han.
— Alltihop vet jag, svarade Anne ögonblickligen. — Ni
240
