Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
förstår, skyndade hon sig att tillägga, fröken Lavendel och jag ä’ riktigt förtroliga … Så’na där grannlaga saker skulle hon minsann inte berätta för vem som helst. Hon och jag ä’ besläktade själar …
— Ja, det måtte ni visst vara … Och nu ämnar jag be er om en stor tjänst. Jag skulle gärna vilja gå och hälsa på fröken Lavendel, om hon nämligen vill ta emot mig … Vill ni fråga henne, om jag får komma?
Om hon ville? Visst ville hon det! … Detta var väl romantiskt om något, så vackert och rörande att man skulle vilja sätta det på vers alltsamman … Liten smula försenad var den, liksom när en ros blommar i oktober, fastän den egentligen borde ha gjort det i juni … Men en ros är det ju ändå, idel ljuvlighet och doft, om den också ej har vårens färgstarka fägring.
Aldrig hade Anne med lättare steg gått för att uträtta ett ärende än när hon morgonen därpå vandrade genom bokskogen till Grafton. Hon fann fröken Lavendel nere i trädgården. Anne kände sig förfärligt upprörd — hennes händer blevo kalla och hennes röst skälvde.
— Fröken Lavendel, jag har någonting att tala om för er — någonting mycket viktigt. Kan ni gissa vad det är?
Anne trodde aldrig, att fröken Lavendel skulle kunna gissa … Men fröken Lavendels ansikte blev mycket blekt, och hon sade med en lugn och stilla röst, som alldeles mistat sitt vanliga tonfall av lekfullhet och skälmskhet:
— Stephen Irving är här?
— Hur kunde ni veta det? Vem har berättat det för er? ropade Anne helt besviken och ledsen över att ha blivit förekommen.
— Ingen! Jag förstod, att det måste vara så — av ditt sätt att tala.
— Han vill komma och hälsa på er, sade Anne. — Får jag ta med en hälsning att han får?
— Ja visst, sade fröken Lavendel, som alldeles förlorat fattningen. — Varför skulle han inte få det? Han kommer ju bara som en vanlig gammal vän.
Anne hade nu sin egen tanke härom, när hon skyndade in för att författa ett litet brev vid fröken Lavendels skrivbord.
