Prinsen kommer till det förtrollade slottet.
där prinsessan grät och längtade efter honom med sitt lilla varma, trofasta hjärta … Men till sist kom han ihåg, och prinsessan väntar ännu — för ingen utom hennes egen älskade prins har haft makten att föra henne bort …
— O, kan inte fröken tala så att också en ann’ begriper det? suckade den häpna Charlotta.
Anne skrattade.
— Nåja, med klara ord sagt: en gammal god vän till fröken Lavendel kommer för att hälsa på henne i kväll.
— Ä’ det den som slog för henne förr i världen? frågade den okonstlade Charlotta.
— Ja, jag skulle tro, att vi mena samma person, svarade Anne med stort allvar. — Det är Pauls pappa — herr Stephen Irving. Och himlen vete, hur det kommer att gå sedan, men låt oss hoppas det bästa, Charlotta.
— Om han ändå ville fira bröllop med fröken Lavendel! sade Charlotta och såg lycksalig ut. — Somliga fruntimmer ä’ nog bestämda från början till att aldrig bli gifta, och dit hör allt jag, ä’ jag rädd, fröken Shirley, för se jag har så litet tålamod med karlarna … Men fröken Lavendel, det är annat, det. Och jag har just som gått och ängslat mig och undrat, vad i hela världen hon ska ta sig till, när jag blir så stor, att jag är tvungen att fara till Boston … Vi ha inga fler flickor där hemma, och hur ska det gå, om hon får hit en främmande jänta, som kanske skrattar åt henne, när hon låtsar, och lämnar allting skräpigt omkring sig och inte har lust att kallas Charlotta den Femte? Hon kunde nog få en, som inte hade så’n otur som jag med att slå sönder porslin — men sannerligen hon kan få en, som håller mera utav henne …
Och den lilla trogna Charlotta strök sig om näsan med handen och böjde sig hastigt ned för att öppna ugnsluckan.
Tedrickningen försiggick som vanligt den eftermiddagen i Ekostugan, men ingen hade just någon aptit.
Efter teet gick fröken Lavendel upp på sitt rum och satte på sig den nya musslinsklänningen med förgätmigejen, och Anne kammade henne i håret. Båda befunno sig i faslig spänning, men fröken Lavendel låtsades vara mycket lugn och likgiltig.
243
