Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/252

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Prinsen kommer till det förtrollade slottet.

— Jag får verkligen lov att laga den där revan i gardinen i morgon, sade hon och tittade på den, som om den varit det enda av vikt och betydelse just nu. — De där gardinerna tycker jag inte ha varit så särdeles hållbara, när man besinnar, hur mycket jag gav för dem … Nå bevara mig väl — har inte Charlotta glömt igen att damma ledstången! Jag ska minsann ge henne en uppsträckning, ska hon få se …

Anne satt på förstugutrappan, när Stephen Irving kom vandrande framåt gångstigen och gick in i trädgården.

— Detta är det enda ställe, där tiden står stilla, sade han och såg sig omkring med rörda blickar. — Ingenting har förändrats på den här stugan eller i trädgården, sedan jag var här för tjugofem år sedan. Det gör, att jag känner mig ung på nytt.

— Det vet ni väl, att tiden står stilla i förtrollade slott, sade Anne allvarligt. — Det är först när prinsen kommer, som det begynner hända saker och ting.

Herr Irving log litet vemodigt mot hennes uppåtvända ansikte, som lyste av ungdom och hopp.

— Ibland kommer prinsen för sent, sade han.

Men han bad inte Anne »uttrycka sig som folk» … Han förstod, han — likt alla besläktade själar …

— Ack nej, inte om han är den rätte prinsen, som kommer till den rätta prinsessan, sade Anne och skakade med stor bestämdhet på sitt rödbruna huvud, i det hon öppnade förmaksdörren.

När han gått in, stängde hon väl igen den efter honom och vände sig emot Charlotta den Fjärde, som kommit ut i förstugan och med ögonen på skaft såg ut som en bild av den livslevande nyfikenheten.

— Åh, sötaste fröken Shirley, viskade hon, jag tittade genom köksfönstret, och tänk vad han är stilig … Och just den rätta åldern för min fröken … Säj, fröken lilla, tycker ni det vore mycket orätt gjort att lyssna vid dörren?

— Ja, alldeles förskräckligt orätt gjort, sade Anne med stor bestämdhet. — Så följ du bara med mig, så gå vi utom håll för frestelsen. Marsch, Charlotta lilla!

— Jag kan ingenting göra, och det är så långsamt att bara gå och vänta, suckade Charlotta. — Tänk, fröken, om han nu i

244