Poesi och prosa.
förlägen vände om och ljudlöst smög sig tillbaka genom talldungen. Hon stannade ej, förrän hon kommit upp på sitt eget lilla rum, där hon andlös satte sig ned vid fönstret och sökte samla sina förvirrade tankar.
— Diana och Fred ä’ kära i varandra! utbrast hon. — O, så ohyggligt gammalt och fullvuxet! Det hade jag sannerligen inte kunnat tro Diana om …
Anne hade på senaste tiden dragit sina misstankar om att Diana svikit sina mycket ungdomliga drömmars manliga ideal, som var dystert och melankoliskt, med flammande mörka ögon. Nu kom härtill hennes egna sinnens vittnesbörd, som hon ej gärna kunde bedraga sig på, men trots föregående »aningar» verkade upptäckten på henne som en fullständig överraskning. Härtill kom en underlig känsla av ensamhet och övergivenhet — det var som om Diana gått före henne in i en ny värld, slagit igen en port bakom sig och lämnat Anne utanför.
— Åh, vad här händer och sker mycket — jag blir nästan rädd, tänkte Anne, sorgsen i hågen. — Och jag fruktar, att Diana och jag hädanefter inte kunna ha det riktigt som förr med varandra … Efter detta kan jag nog inte berätta alla mina hemligheter för henne — tänk om hon ginge och babblade om dem för Fred! … Och vad kan hon se i Fred? Han är mycket trevlig och snäll — men han är ändå bara Fred Wright.
Det är alltid en fråga, som sätter myror i huvudet på en — vad ser den och den i den och den? Men det är nog på det hela taget ganska lyckligt, att var och en har sin smak, ty om alla tyckte lika — ja, då skulle det ju gå, som den gamle indianhövdingen sade: »Alla skulle vilja ha min squaw»[1]. Det var tydligt nog, att Diana verkligen såg någonting i Fred Wright, ehuru Annes ögon tyvärr voro slagna med blindhet.
Diana kom till Grönkulla kvällen därpå, en tankfull och blyg ung dam, och inne i gavelrummets skumma ensamhet berättade hon alltsamman för Anne. Båda flickorna gräto, kysstes och skrattade.
- ↑ Indianskt ord = kvinna, hustru.
250
