Bröllop i Ekostugan.
längre fram på aftonen för att hjälpa fröken Lavendel och Charlotta den Fjärde med de allra sista tillrustningarna för morgondagens fest. Fröken Lavendel själv hade aldrig lagt an på dahlior: hon tyckte, att de voro för prålande och »nackstyva», och de skulle också knappast ha stämt överens med stilen hos hennes gammaldags enkla och blygsamma trädgård. Men blommor av vad slag det vara månde voro den sommaren ganska sällsynta i Avonlea och dess omnejd, tack vare farbror Abes oväder; och Anne och Diana tyckte, att en viss gammal ljusgul stenmugg, vanligtvis helgad åt pepparkakor, men nu bräddfull med mörkröda dahlior skulle vara just det rätta att placera i ett skumt hörn av trappan i Ekostugan, mot den mörka bakgrunden av mossgrön tapet.
— Du skall väl ge dig i väg till högskolan med det första? återtog herr Harrison. — Ja, vi komma att sakna dig förskräckligt, Emily och jag. Men det var ju så sant — fru Lynde flyttar till Grönkulla, hå hå, ja ja! Åhnej, ingen är så oersättlig, att man inte kan hitta på någon i hennes ställe …
Hånet i herr Harrisons tonfall är alldeles omöjligt att återge i trycksvärta. Fastän hans fru stod på så förtrolig fot med fru Lynde, kunde hans eget förhållande till den nämnda damen, även under den nya regimen, knappast betecknas med något vänligare ord än väpnad neutralitet.
— Ja, snart reser jag, svarade Anne. — Jag är mycket glad i mitt huvud — och mycket ledsen i mitt hjärta.
— Du skall väl skrapa åt dig, kan jag tro, alla utmärkelser och premier, som ligga och slänga därborta i Redmond?
— Jag kanske nog kommer att lägga an på en eller par, sade Anne, men jag bryr mig inte så mycket om sådant nu som för två sedan. Nu vill jag av min högskolekurs söka inhämta någon kunskap om bästa sättet att inrätta sitt liv för att få det bästa och mesta därur. Jag vill lära mig förstå och hjälpa andra människor och mig själv.
Herr Harrison nickade.
— Det är nog inte så illa tänkt. Det är det, som borde vara högskolans ändamål och mening i stället för att släppa ut en hoper magistrar och deras kvinnliga vederlikar, så proppfulla
254
