Hemma hos herr Harrison.
— Och ni var väl alldeles förskräckligt rädd för att behöva komma hit och berätta det för mig efter allt det bråk jag ställde till i går — va’? Men ni får inte fästa er så mycket vid mina göranden och låtanden. Jag är en gammal bitvarg, ska jag säga, och ut med sanningen — se det är mitt valspråk — även om den skulle skorra lite i andra människors öron.
— Fru Lynde, hon säger också alltid sanningen, sade Anne, innan hon hann tänka sig för.
— Vem? Fru Lynde? Ni tänker väl aldrig jämföra mig med den slammertackan! sade herr Harrison förtretad. — Hon och jag — vi kunna väl inte nämnas på samma dag! Vad har ni i asken där?
— En tårta, sade Anne listigt. I glädjen över herr Harrisons oväntade medgörlighet kände hon sina livsandar hastigt stiga. — Den har jag tagit med mig åt er — jag tänkte, att ni kanske inte hade tårta så värst ofta …
— Nänämen, det är nog så, det … Men jag är mycket förtjust i tårta. Jag får verkligen tacka så mycket … Den ser god ut ovanpå — jag hoppas den måtte vara det hela vägen igenom. Hå tänk, vad man ska smörja sig!
— Det vet jag, att den är, sade Anne med glad självtillit. — Jag har bakat tårtor i mina dar, som inte ha varit det, det kan fru Allan intyga, men den här är det ingen fara med. Jag gjorde den egentligen åt Samhällsförbättrande föreningen, men jag kan göra en ny åt den.
— Men lilla fröken är tvungen att hjälpa mig att äta den. Jag ska sätta på kitteln, så ska vi ha oss en kopp te. Hur skulle det smaka?
— Får jag lov att laga teet? frågade Anne försiktigt.
Herr Harrison skrattade godmodigt.
— Jag ser, att ni inte har mycket förtroende till min förmåga att laga te. Men däri tar ni fel … Jag kan brygga så gott te som ni någonsin har druckit. Men kila på nu ni! Lyckligtvis regnade det i söndags, så att vi ha fullt upp med rendiskade kärl …
Anne reste sig och skred genast till verket. Hon sköljde tekannan i flera vatten, innan hon lade på teet. Därefter sopade
20
