Hemma hos herr Harrison.
Herr Harrison gjorde sig närmare underrättad om Samhällsförbättrande föreningen och tycktes benägen att skänka den sitt gillande.
— Det låter höra sig! Fortsätt ni bara! Förbättringar behövas sannerligen lite varstans i detta samhälle — hos folket också.
— Åh, jag vet just inte det, sade Anne hastigt.
För sig själv eller sina allra förtroligaste vänner kunde hon nog medge, att Avonlea och dess invånare hade sina små ofullkomligheter, som för resten naturligtvis voro ytterst lätta att röja ur vägen. Men det var någonting helt annat att höra en nyinflyttad »utböling» som gubben Harrison sitta där och uttrycka sig kritiskt.
— Jag tycker Avonlea är en förtjusande plats, och människorna äro också vådligt hyggliga och trevliga, sade hon med ett visst eftertryck.
— Åhå, jag tror man har sitt lilla humör, sade Herr Harrison och tittade på de högröda kinderna och förebrående ögonen mitt emot honom. — Det måtte visst höra till hårfärgen! För all del, Avonlea är en mycket bra plats, annars skulle jag inte ha slagit mig ned här; men till och med ni lär väl ändå medge, att det är behäftat med vissa fel?
— De göra, att jag bara tycker om det ännu bättre, sade den trofasta Anne. — Jag tycker varken om platser eller människor, som inte ha några fel. En alldeles felfri person måste vara gräsligt ointressant. Fru White säger, att hon aldrig har råkat någon felfri människa, men väl har hon tillräckligt mycket hört talas om en sådan — hennes mans första hustru. Tycker ni inte det skulle vara mycket otrevligt att vara gift med en man, vars första fru var ett mönster i allt?
— Ännu odrägligare skulle det vara att vara gift med den där felfria mönsterhustrun, utbrast herr Harrison med en plötslig hetta, som föreföll rätt svårbegriplig.
När teet var drucket, bad Anne att få diska koppar och fat, fastän herr Harrison försäkrade henne, att han ännu redde sig utan diskning i åtskilliga veckor. Helst skulle hon ha velat sopa hela golvet, men ingen kvast syntes till, och hon ville ogärna fråga,
22
