Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Olika meningar.

i land med det får nog en lärarinna vara ganska sträng ibland. Om mina elever inte lyda, få de skylla sig själva.

— Vad ämnar du då göra?

— Ge dem en ordentlig risbastu naturligtvis.

— Nej, Jane, det menar du inte, utbrast Anne förfärad. — Jane, det skulle du inte kunna!

— Jo då, för all del, om de förtjänade det, sade Jane i mycket bestämd ton.

Aldrig skulle jag kunna slå ett barn, förklarade Anne med lika stor bestämdhet. — Jag tror inte alls, att man vinner någonting därmed. Aldrig slog fröken Stacy någon av oss, och vi sutto väl som tända ljus inför henne! Herr Phillips däremot, han dängde och gick på jämt och samt, och hade han någon ordning ändå? Ne-ej, det är inte det, som det beror på. Bättre sätt finnas än att luggas och örfilas. Jag ska försöka vinna mina lärjungars tillgivenhet, och då komma de att vilja göra, vad jag ber dem om.

— Men om de inte göra det i alla fall? sade den klentrogna Jane.

— Ja-a, slår dem gör jag i alla händelser inte. Med det skulle jag ändå inte vinna någonting. Jane, låt bli att slå dina barn, vad de än må ta sig till!

— Vad är din tanke om saken, Gilbert? frågade Jane. — Tror inte du, att det finns somliga barn, som verkligen behöva en risbastu då och då?

— Tycker du inte att det är både grymt och barbariskt att slå ett barn — ett barn, hurudant det vara må? utbrast Anne med ansiktet rött av sinnesrörelse.

— Nåja, sade Gilbert långsamt, sliten mellan sin verkliga övertygelse och sin önskan att motsvara Annes tydliga förväntningar, saken kan ju nog ses från två sidor … Jag tror inte det är bra att ofta använda det straffet ni tala om. Jag tycker, alldeles som du, Anne, att det finns lämpligare medel att begagna sig utav, i vanliga fall nämligen — kroppsaga bör bara vara en nödfallsåtgärd. Men å andra sidan kan även Jane ha rätt; jag tror, att man stundom träffar på barn, som ingenting annat, varken lock eller pock, »tar» på, som följaktligen någon gång behöva en

25