Olika meningar.
— Kors i all min dar, utbrast herr Harrison med oförställd häpnad, hur ska ni då bära er åt för att hålla styr på dem?
— Jag ska styra dem genom att vinna deras tillgivenhet, herr Harrison.
— Det går inte, sade herr Harrison, det går inte alls, Anne. »Spar på riset, och du fördärvar pilten», heter det. När jag gick i skolan, klådde lärar’n upp mig var enda dag, för han sa’, att om jag inte alldeles nyss hade gjort något skälmstycke, så höll jag säkert på med att tänka ut ett.
— Seder och bruk ha förändrats sedan er skoltid, herr Harrison.
— Men inte den mänskliga naturen. — Kom ihåg vad jag säger — barnungar får man aldrig bukt på, såvida man inte har ett ris inom räckhåll. Det är stört omöjligt.
— Jag ämnar åtminstone först försöka, svarade Anne, som hade en mycket bestämd vilja och ivrigt höll fast vid sin övertygelse.
— Ni var mig en envis en, tyckte herr Harrison. — Nåja, vi få väl se. En vacker dag blir ni topp tunnor rasande — folk med er hårfärg blir mycket lätt arga — då glömmer ni alla era vackra tänkesätt och piskar upp dem hela bunten … Ni är för resten alldeles för ung för att kunna undervisa — alldeles för ung och barnslig.
Följden blev emellertid, att Anne den kvällen gick och lade sig rätt modfälld och betryckt. Hon sov illa och var så blek och högtidlig vid frukosten morgonen därpå, att Marilla blev ängslig och bryggde henne en kopp skållande hett fläderte. Anne drack tåligt ut det i små klunkar, ehuru hon ej kunde förstå, vad fläderte skulle kunna göra för nytta. Om det ändå varit någon trolldryck, mäktig att skänka ålder och visdom — då skulle Anne ha tömt en liter därav utan att blinka.
— Marilla, tänk om jag inte duger!
— Inte lär sådant visa sig genast på en dag, och du har ju många dagar framför dig, sade Marilla. — Felet med dig, Anne, är att du hoppas kunna lära de där barnen allting under solen, och du tror dig om att genast utrota deras fel. Och lyckas du inte med det, så tror du, att du inte duger.
