Skolmamsellens första dag.
ute i den välvda förstugan, och Anne fann sig plötsligt ansikte mot ansikte med en dam, vilkens utseende påminde henne om ett yttrande av herr Harrison. Hon hade nyligen sett en mycket utklutad dam inne i en butik i Charlottetown och betecknade vid hemkomsten hennes dräkt med tillbehör som »en vansinnig sömmerskas sista tanke.»
Den nyanlända var pråligt utstyrd i en klänning av ljusblått sommarsiden, rynkad, garnerad och rosettprydd varhelst det varit någon möjlighet att anbringa en volang, en »snedslå» eller en rosett. På huvudet bar hon en oerhört stor vit chiffonhatt, täckt av tre långa, men betydligt raknade strutsfjädrar. Ett flor av skär tyll, rikt beströdd med stora svarta prickar, hängde ned som en ridå från hattbrättet över axlarna och föll utefter hennes rygg som två breda fladdrande bandändar. Hon bar så mycket smycken som en enda, ej storväxt kvinna rimligtvis kunde hänga på sig, och en mycket stark parfymdoft omsvävade henne.
— Jag är fru Donnéll — fru H. B. Donnéll, förkunnade denna strålande uppenbarelse, och jag kommer för att tala med er om någonting, som Clarice Almira berättade för mig, när hon i dag kom hem till middagen. Det berörde mig verkligen i högsta grad obehagligt.
— Det var ju ledsamt … stammade Anne, ur stånd att erinra sig någon särskild händelse från förmiddagstimmarna, förbunden med de Donnellska barnen.
— Clarice Almira sade mig, att ni uttalade vårt namn Dónnell. Jag vill säga er, fröken Shirley, att det rätta uttalet av vårt namn är Donnéll — med tonvikten på sista stavelsen. Jag hoppas ni måtte komma ihåg det för framtiden.
— Det ska jag visst försöka, svarade Anne, som hade all möda att hålla tillbaka sin skrattlust. — Jag vet av egen erfarenhet, att det är mycket förargligt att få sitt namn stavat galet, och ändå värre måste det vara att få det uttalat på orätt sätt.
— Det är det verkligen. Vidare berättade mig Clarice Almira, att ni kallar min son Jacob.
— Han sade mig, att han hette Jacob, förklarade Anne.
— Jag borde ha förstått det, sade fru H. B. Donnéll i en ton, som innebar, att hänsynsfullhet hos barn ej var att vänta av
