På besök hos familjerna.
— Nå, hur har det gått för dig? undrade Marilla.
— Fråga mig en månad härefter, så kanske jag kan ge be-besked … Nu är det mig omöjligt — jag vet det inte — jag står för nära inpå det ännu. Min hjärna känns allt litet omrörd, det är som om alla tankar blivit tjocka och orediga … Det enda jag är säker på, att jag verkligen har uträttat i dag, är att jag lärt Cliffie Wright, hur bokstaven A ser ut. Det visste hon inte förut. Ändå något! Man har fört in en sökande ande på en stig, som kan leda både till Shakespeare och Milton.
Längre fram kom fru Lynde med mera uppmuntran. Den goda frun hade stått på lur vid sin grind och hejdat skolbarnen för att fråga dem, hur de tyckte om sin nya lärarinna.
— Och varenda en utav dem sade, att de tyckte vådligt mycket om dig, Anne — utom Anthony Pye. Han gjorde det inte, det måste medges. Han sade: »Äsch, inte duger hon! Ingen fröken duger!» Där har du det Pye’ska betyget. Men bry dig inte om det, du.
— Nej, det tänker jag visst inte göra, sade Anne lugnt, och jag ska nog få Anthony Pye att bli mig bevågen förr eller senare. Tålamod och vänlighet skola helt säkert vinna honom.
— Det kan du ju alltid hoppas, sade fru Rachel välvilligt. — Vad Donnéllskan angår, så kommer jag inte att ge henne någon accent på slutet. Namnet är Dónnell, och så har det alltid hetat. Den människan är högfärdsgalen, det är vad hon är … Hon har en mops, som heter Prins, och den äter inne vid bordet med familjen på en porslinstallrik. Jag skulle gå och gruva mig för yttersta domen, om jag vore i hennes kläder. Thomas säger, att Donnell själv är en både hygglig och strävsam karl, men var hade han sitt sunda förstånd, när han valde ut en tocken hustru åt sig?
VI.
På besök hos familjerna.
Det är en septemberdag på Prins Edvards ö. En frisk vind kommer blåsande över sandkullarna vid havsstranden; en lång röd
35
