På besök hos familjerna.
väg slingrar sig över fält och skogsmark, än böjande sig kring en dunge av täta granar, än kantande en grupp av unga lönnar med en undervegetation av yviga, plymliknande ormbunkar, än dykande ned i en dalsänka, där en bäck forsar fram ur skogen och åter försvinner i dess gömslen, än gassande sig ute i det granna solskenet mellan häckar av gullris och rökblå astrar. Luften genljuder av pipet från tusen sinom tusen syrsor, höstens små muntra musikanter. En fet brun ponny skumpar fram längs vägen. Bakom honom sitta två flickor, fulla av den översvallande fröjd, som ungdom och livslust skänka.
O, detta är en dag, som blivit kvar från paradisets dagar, tycker du inte, Diana? — Och Anne suckade av bara lycksalighet. — Det är som om det bodde någon trollkraft i luften … Se på purpurn i dalklyftan därborta, Diana! Och känn doften från de fällda furorna! Den kommer från den lilla soliga dälden, där herr Eben Wright har yxat gärdsgårdsstörar. Det är en ljuvlighet att leva en sådan dag som denna, men att lukta kåda och barr — det är själva himmelriket … Den doften måtte väl finnas i himlen, den är ju barrträdens själ …
— Kära du, inte ha träden några själar, sade den prosaiska Diana. — Men barrdoft är verkligen härlig att andas in. Jag ska ta och göra mig en lärftskudde och sy ett grönt mönster utanpå och stoppa den full med barr. Du kan gärna göra dig en också, Anne.
— Ja, det tror jag att jag ska — den ska jag använda, om jag någon gång tar mig en liten middagslur. Då kommer jag nog att drömma, att jag är en skogsnymf … Men i denna stund är jag rätt så belåten med att vara Anne Shirley, Avonleas skolmamsell, och åka fram på den här landsvägen en härlig dag som denna.
— Ja, dagen är ljuvlig, men det är just inte något ljuvligt ärende vi äro ute i, suckade Diana. — Hur i all världen kunde det falla dig in att erbjuda dig att »bearbeta» den här vägen, Anne? Här bo nästan alla de vresigaste och oginaste människor i Avonlea, och de komma väl att behandla oss som närgångna tiggare. Detta är den värsta vägen av alla.
— Det är just därför jag har valt den. Gilbert och Fred skulle naturligtvis ha tagit den här vägen, om vi hade bett dem. Men
36
