På besök hos familjerna.
för att hålla modet uppe på den stackars patienten. Jag skulle låta bli att hoppas, om jag vore i hennes kläder. Det är säkrast att vara beredd på det värsta.
— Men borde vi inte också vara beredda på det bästa? sade Anne i bönfallande ton. — Det är ju lika stora möjligheter för det ena som det andra.
— Inte enligt mina erfarenheter, och jag räknar femtiosju år, medan du är sexton, svarade Eliza. — Jaså, ska ni gå? Ja, jag hoppas er nya förening måtte hindra Avonlea från att åka ännu längre ned på det sluttande planet, men stora förhoppningar har jag inte.
Anne och Diana voro tacksamma att få avlägsna sig och åkte sin väg så fort den feta ponnyn förmådde trava. När de vände om kröken invid bokskogen, sågs en kort och tjock liten figur komma springande över fältet, ivrigt vinkande åt dem. Det var Catherine Andrews, som sprungit ginvägen utför backen, och hon var så andlös, att hon knappt rådde med att tala. Men hon tryckte två blanka silverslantar i Annes hand.
— Här ha ni mitt bidrag till målning av tingshuset, flämtade hon. — Jag hade gärna velat ge er en hel dollar, men jag törs inte ta mera av mina äggpengar, för då skulle Eliza upptäcka det. Jag är riktigt intresserad av er förening, och jag tror, att ni komma att uträtta ganska mycket gott. Jag ser saker i ljust. Det är jag tvungen till, eftersom jag bor tillsammans med Eliza. Nu måste jag skynda mig tillbaka, innan hon saknar mig — hon tror, att jag ger hönsen mat. Ja, måtte ni nu få tur med er och få människorna att lossa på pungen … Var inte ledsna över vad Eliza sade. Världen går ändå framåt och blir bättre — det är alldeles säkert.
Nästa hus var Daniel Blairs.
— Jaha, nu beror det på, huruvida hans hustru är hemma eller ej, sade Diana, medan de guppade fram på en väg med djupt nedskurna hjulspår. — Om hon är det, få vi inte så mycket som en kopparslant. Folk påstår, att Dan Blair inte får klippa sitt hår utan att be henne om lov, och hon är rysligt sparsam av sig, lindrigast sagt … Hon säger, att hon är tvungen att snåla in
40
