Tvillingarna anlända.
Jag förmår inte sy ett stygn för mina ögons skull, så du får åta dig att sy deras kläder och längre fram laga dem. Och du är inte road av sömnad.
— Nej, se det är jag då rakt inte, sade Anne lugnt, men om du är villig att ta hit barnen av pliktkänsla, så kan väl också jag sy deras kläder och lappa och stoppa av pliktkänsla. Det gör människor gott att få göra saker, som de inte tycka om — med måtta, förstås …
VIII.
Tvillingarna anlända.
Fru Rachel Lynde satt vid sitt köksfönster och virkade stjärnor till ett stort vitt täcke, alldeles så som hon suttit en afton flera år förut, när Matthew Cuthbert kommit åkande utför backen med vad fru Rachel kallade »flickungen från anstalten». Men det hade varit på våren, när Ljuvlighetens vita väg stod i blom, och nu var det sent på hösten; skogarna hade mistat sina blad och fälten lågo kala och brunsvedda. Solen gick just ned i all sin prakt och ståt av purpur och guld bakom de mörka skogarna väster om Avonlea, då en liten lätt tvåhjulig vagn, dragen av en maklig, brun ponny, kom rullande utför landsvägen. Fru Rachel tittade intresserad på den.
— Där kommer Marilla hem från begravningen, sade hon till sin man, som låg och vilade sig på den långa träsoffan i köket.
Thomas Lynde låg nu för tiden mera på soffan än han brukat göra, men fru Rachel, som hade så skarp blick för allting utanför hennes eget hems gränser, hade ännu så länge ej lagt märke härtill.
— Och tvillingarna har hon minsann med sig. — Jaha, där lutar sig Davy fram över stänkskärmen och ska nappa tag i hästens svans, och Marilla tar gunstig herrn vid armen och kör honom ned på sätet igen. Dora sitter så snällt och ordentligt som man nånsin kan begära. Hon ser alltid ut, som om hon nyss blivit stärkt och struken. Ja, den arma Marilla, hon kommer nog i vinter att få veta, att hon lever … Jag inser ändå inte, att hon
51
