Tvillingarna anlända.
Doras lockar och duktigt rycka i dem. Dora skrek till och började gråta.
— Hur kan du vara en sådan stygg pojke, när din stackars mamma har lagts i graven för bara några timmar sedan? frågade Marilla i full förtvivlan.
— Åh, hon var glad åt att få dö, sade Davy förtroligt. — Det vet jag, för det sa’ hon till mig. Hon var så rysligt trött på att ligga sjuk och ta in de otäcka medikamenterna. Vi pratade så länge kvällen innan hon dog. Hon sa’ mig, att du ämnade ta Dora och mig över vintern och att jag alltid skulle vara snäll. Jag ämnar visst vara snäll, men kan man inte vara snäll, när man springer ikring lika bra som när man sitter stilla? Och hon sa’ att jag skulle alltid vara snäll mot min syster och försvara henne, och det ska jag också.
— Tycker du att du är snäll mot henne, när du drar henne i håret?
— Ja, jag ämnar då inte låta någon annan dra henne i håret — di kan försöka! sade Davy, i det han knöt sina små nävar och drog ihop ögonbrynen. — Det gjorde inte någe’ ont alls. Hon bara lipade för det hon ä’ flicka. Jag är glad jag är en pojke, men det är harmligt att jag ska vara tvilling … När Jimmy Sprotts syster ä’ nosig, säger han bara: »jag är äldre än du, så det är klart, att jag vet bättre» — och så håller hon sin mun. Men det kan jag inte säga åt Dora, och alltid ska hon tycka tvärtom mot vad jag tycker. Åh, får jag köra ptro-ptron ett tag, eftersom jag är karl!
Marilla kände stor tacksamhet, när hon äntligen åkte in på sin egen gård, där höstkvällens vind dansade med de vissnade bladen. Anne stod vid grinden för att taga emot dem och lyfta ned tvillingarna. Dora fann sig lugnt i att bli kysst, men Davy besvarade Annes »välkommen» med en av sina mest stormande omfamningar och den glädjande nyheten:
— Jag är herr Davy Keith.
Vid kvällsvardsbordet uppförde sig Dora mycket skickligt och snällt, men Davys fasoner lämnade åtskilligt övrigt att önska.
— Jag är så rysligt hungrig, att jag inte kan ge mig tid att äta fint, sade han, när Marilla bannade honom. — Dora är
53
