Tvillingarna anlända.
i varje avseende som ett mönsterbarn. Davy var smutsig och lycklig och bakade sandpastejer i närheten av ladugården.
— Jag sa’ han fick, sade Marilla trött. — Då håller han sig kanske från värre saker … Med det smutsar han åtminstone bara ned sig. Vi dricka vårt te, innan vi ropa på honom. Dora kan få dricka med oss, men jag skulle aldrig våga låta Davy sitta till bords med hela skyddsföreningen …
Då Anne kom för att bjuda gästerna ut till det dukade tebordet, var Dora icke i förmaket. Fru Jasper Bell sade, att Davy kommit in i förstugan och ropat på henne. En hastig rådplägning med Marilla i skafferiet mynnade ut i ett beslut, att bägge barnen skulle få dricka te tillsamman längre fram.
Man satt som bäst och åt, när in i matsalen trädde en hjälplös och eländig skepnad. Marilla och Anne stirrade i stum förfäran, skyddsföreningen i outsäglig häpnad. Kunde väl detta vara Dora — denna snyftande, obestämbara varelse i en pölvåt, drypande klänning och dito hår, varifrån vattnet strömmade ned på Marillas nya hemvävda flossamatta.
— Dora, vad har hänt dig? ropade Anne med en blick full av blygsel på fru Jasper Bell, vilkens familj påstods vara den enda i världen, där »olyckshändelser» aldrig timade.
— Davy narrade mig att gå på stängslet ikring svinstian, tjöt Dora. — Jag ville inte, men då kalla’ han mig för ett sjåp … Och jag trillade ned på svingården, och min klänning blev alldeles smutsig, och svinet sprang rakt över mig … Min klänning såg så gräslig ut, men Davy sa’, att om jag bara ställde mig under pumpen, skulle han skölja den ren, och det gjorde jag, och han pumpade vatten över hela mej, men min klänning blev inte ett dugg renare, och mitt vackra förklä’ och mina nya skor ä’ alldeles fördärvade — uh!
Anne fick vara värdinna ensam vid tebordet under återstoden av måltiden, medan Marilla gick upp på vindsrummet och drog av Dora hennes genomvåta kläder. Davy infångades och skickades i säng utan kvällsvard.
Anne gick in till honom på hans rum i skymningen och talade allvarligt med honom — ett förfaringssätt, som hon hade stort förtroende till, ej utan skäl, enligt vad det senare visade sig.
58
