Tvillingarna anlända.
Hon sade honom, att hon var mycket ledsen över att han kunnat bära sig så illa åt.
— Ja-a, nu är jag rätt ledsen själv, erkände Davy, men det tråkiga är, att jag aldrig är ledsen över saker och ting, förrän jag har gjort dem. Dora ville inte hjälpa mig att baka kakor, för hon var rädd att smutsa ner sina kläder, och då blev jag pin arg … Månntro Paul Irving skulle ha haft sin syster att gå på stängslet till svinstian, om han hade vetat, att hon skulle trilla i?
— Nej, du, det skulle aldrig ha fallit honom in … Paul uppför sig alltid skickligt och snällt.
Davy knep ihop ögonen och tycktes ta sig en djup funderare ovanpå detta. Sedan kravlade han sig upp i sängen, slog armarna om Annes hals och smög sitt lilla upphettade ansikte intill hennes axel.
— Anne, tycker du inte en enda liten smula om mig, fastän jag inte är så snäll som Paul?
— Jo, visst gör jag det, svarade Anne av fullaste hjärta. Hur det nu kom sig — det var omöjligt att låta bli att tycka om Davy. — Men jag skulle tycka ännu bättre om dig, om du inte vore så fallen för dumma påhitt.
— Jag — jag har gjort nå’nting mera i dag, fortfor Davy med halvkvävd röst. — Det är jag ledsen för, men jag är i alla fall så rädd för att tala om det för dig. Du blir väl inte mycket ond, säg? Och du talar ju inte om det för Marilla, va’?
— Jag vet inte, Davy. — Kanhända jag borde berätta det för henne … Men jag tror, att jag kan lova dig att inte göra det, om du lovar mig att inte göra om’et igen, vad det nu må vara.
— Nej, det ska jag inte göra. Jag lär nog för resten inte hitta några flera i år. Den här hittade jag i källartrappan.
— Davy, vad har du gjort?
— Jag har lagt en ödla i Marillas säng. Du får gå och ta bort den, om du vill. Men Anne, hör du — nog vore det bra skojigt att lämna kvar den.
— Men Davy! Jag tror du är alldeles rosenrasande!
Anne frigjorde sig ur Davys ömma famntag och flög tvärs över förstugan till Marillas rum. Överlakanet var en liten
59
