Davy behöver omväxling.
X.
Davy behöver omväxling.
När Anne en novembereftermiddag vandrade hem från skolan längs Björkstigen, kände hon sig ånyo övertygad om, att livet verkligen är någonting härligt och underbart. Det hade varit en riktigt god dag; allting hade gått bra inom hennes lilla kungarike. Saint Clair Donnell hade icke klått upp någon pojke, som visat begreppsförvirring i samband med hans namn; Prillie Rogersons ansikte hade varit så rödsvullet efter en förskräcklig tandvärk, att hon ej en enda gång försökte »ge ögon» åt pojkarna i sitt grannskap. Barbara Shaw hade blott råkat ut för en enda olyckshändelse — hon hade slagit ut en hink med vatten över golvet — och Anthony Pye hade ej alls varit i skolan.
— En sådan rar månad den här november har varit! sade Anne, som aldrig riktigt lagt bort sin barnsliga vana att tala högt för sig själv. — November är för det mesta en sådan otrevlig månad — det är som om året plötsligt kommit underfund med, att det blivit gammalt, och nu ingenting annat gör än sörjer och gråter däröver. Det här året åldras fint och värdigt — precis som en ståtlig gammal dam, som vet, att hon kan vara förtjusande till och med med grått hår och skrynklor. Vi ha haft härliga morgnar och förtjusande skymningsdagrar. De sista båda veckorna ha gått så fridfullt, och till och med Davy har uppfört sig rätt skapligt … Jag tycker verkligen, att pojken blir bättre … Så stilla skogen är i dag — inte ett prassel höres utom den där lilla vinden, som susar i trädkronorna. Det låter som vågsvall invid en fjärran strand. Så ljuvlig skogen står! Ni vackra träd! Jag älskar vart och ett utav er som en vän.
Anne stannade för att slå armen kring en smärt ung björk och kyssa dess gräddvita stam. Diana, som just vek om en krök av vägen, såg henne och skrattade.
— Anne Shirley, du bara låtsar att du är vuxen. Jag tror, att när du är ensam, är du precis samma lilla flickunge, som du alltid har varit.
67
