Davy behöver omväxling.
— Om du ändå ville tala om vad du har så roligt åt, sade Marilla buttert. — Jag har då kunnat hålla mig för skratt hela dagen i dag.
— Du kommer att gapskratta, när du får höra detta, lovade Anne.
Och Marilla skrattade verkligen, vilket visar, huru hennes uppfostran gått framåt, alltsedan hon tog Anne i sitt hus. Men hon suckade strax därpå.
— Jag borde väl inte ha sagt så där åt honom, fastän jag en gång hört en präst säga så åt en elak unge. Men han frestade mitt tålamod till den grad … Det var den kvällen du var på konserten i Carmody, och jag skulle lägga honom. Han sa’, att han förstod inte, vad det skulle tjäna till att be några böner, förrän han blev så stor, att Gud brydde sig om honom … Anne, jag vet inte, hur vi skola bära oss åt med den pojken. Jag har aldrig sett hans make. Och ibland tappar jag alldeles modet.
— Ack, säg inte så, Marilla. Kom ihåg, hur svår jag var först när jag kom hit.
— Anne, du var aldrig stygg — aldrig. Det inser jag nu, när jag fått lära mig, vad verklig stygghet vill säga. Jag medger, att du alltid ställde till fasliga spektakel och råkade illa ut själv, men du menade alltid väl. Davy är stygg av rena rama lusten att vara det.
— Ack nej, inte är han heller så stygg i grund och botten, sade Anne med bevekande röst. — Det är mest okynne. Och här är ju bra nog stillsamt och enformigt för honom. Han har inga andra pojkar att leka med, och någonting måste han hitta på att roa sig med. Dora är så sedesam och snäll, att hon inte duger till lekkamrat åt en pojke. Jag tror verkligen, att det vore bättre att sätta dem i skolan, Marilla.
— Nej, svarade Marilla med stor bestämdhet, min far sa’ alltid, att inget barn skulle stängas inom en skolas fyra väggar förrän det fyllt sina sju år, och pastor Allan skulle säga detsamma. Tvillingarna kunna ju få lära sig litet stavning och skrivning här hemma, men gå i skolan ska de då inte innan de fyllt sju år.
— Ja, då få vi försöka inverka på Davy här hemma, sade
76
