En dag med otur.
Hon kanske skulle bli ledsen. Hon till och med blir stött, om jag pratar för länge med Tvillingsjömännen.
Jag brukar alltid råka Tvillingsjömännen vid Svarta kobben. Den yngste Tvillingsjömannen är mycket snäll och vänlig, men den äldste kan ibland se väldigt arg ut. Jag har allt min tro för mig om honom. Han skulle bestämt gärna vilja vara sjörövare, bara han tordes. Där är någonting så hemlighetsfullt över honom. En gång så sa’ han en svordom, men då sa’ jag, att om han nånsin sa’ så fula ord, så behövde han inte komma i land för att prata med mig, för jag har lovat farmor att aldrig sällskapa med någon som svär. Då må fröken tro, att han blev något till snopen, och han sa’, att bara jag ville förlåta honom, skulle han segla med mig ända till solnedgången.
Och kvällen därpå, när jag satt vid Svarta kobben, så kom
den äldste tvillingsjömannen seglande i en förtrollad båt, och den
steg jag upp uti. Båten var byggd av bara pärlor och regnbågar,
den lyste som insidan på en ljusröd mussla, och seglena var som
det klaraste månsken. Ja, och så seglade vi ända bort till
solnedgången. Tänk, fröken, jag har varit i solnedgången! Och hur
tror fröken där ser ut, då? Solnedgången är ett land av baraste
blommor, som en enda stor trädgård, och molnen äro rabatter.
Vi seglade in i en stor hamn, och jag steg ur båten och upp på
en äng, där det växte smörblommor så stora som rosor. Där
stannade jag mycket länge. Jag trodde det var närapå ett år, men den
äldste tvillingen säger det var bara några minuter. Se det är som
så, att i solnedgångens land är tiden mycket drygare än hos oss.
Frökens tillgivne lärjunge
Paul Irving.
P. S. Fröken förstår väl, att det här brevet inte är riktigt sant?
D. S.
XII.
En dag med otur.
Egentligen började det natten förut med flera sömnlösa och oroliga timmar av envist »morlande» tandvärk. När Anne steg
86
