En dag med otur.
kände sig brottslig från hjässan ned till fotabjället och stammade ivrigt:
— N .. n .. nnej, fr … fr … fröken, in … in … inte jag!
Anne ägnade ingen uppmärksamhet åt den olycklige Joseph. Hon såg på Anthony Pye, och Anthony Pye såg tillbaka på henne, fräck och utan ett spår av förlägenhet.
— Anthony, var det du?
— Jaha, det var det, svarade Anthony trotsigt.
Anne tog pekpinnen från sitt katederbord. Det var en lång och tung pekpinne av något hårt träslag.
— Kom hit, Anthony.
Det var långt ifrån den strängaste bestraffning Anthony Pye någonsin undergått. Anne, till och med den djupt kränkta och upprörda Anne, som hon var i detta ögonblick, skulle aldrig ha kunnat på ett grymt sätt straffa ett barn. Men pekpinnen träffade på ett kännbart sätt, och slutligen bröts till och med Anthonys trotsiga mod; han vred på sig, med en grimas, och tårarna kommo honom i ögonen.
Anne kände plötsligt samvetskval, släppte pekpinnen och befallde Anthony gå till sin plats. Själv satte hon sig ned skamsen och ångerfull och bittert förödmjukad. Hennes hetsiga vrede hade fördunstat, och hon skulle ha velat ge mycket till för att få söka lättnad i tårar. Så hade det nu gått med alla de vackra föresatser hon alltid fört till torgs — hon hade faktiskt slagit en av sina lärjungar! … Så Jane skulle triumfera! Och så herr Harrison skulle fnittra skadeglatt! Och ännu värre, den bittraste tanken av alltihop — hon hade förlorat sitt sista hopp att vinna Anthony Pye. Nu skulle han naturligtvis aldrig mera kunna komma att tycka om henne.
Med en jätteansträngning höll hon tillbaka tårarna, tills hon kom hem till sig på kvällen. Då stängde hon in sig på östra gavelrummet och grät ut alla sina samvetsförebråelser och svikna förhoppningar i sin huvudkudde — grät så länge, att Marilla blev orolig, knackade på dörren, måste släppas in och yrkade på att få veta, vad som stod på.
— Ack, det står på, att jag har så mycket att ångra, snyftade Anne. — En så’n olycksdag det har varit i dag, Marilla. Jag
91
