plåga henne’ och hon ’hatar franska’, ansåg jag mig icke kunna våga bjuda henne. Amy är böjligare, hon blir ett gott sällskap för Florence och skall tacksamt ta emot all den nytta, som denna resa kan skänka henne.»
— Å, min tunga, min avskyvärda tunga! Varför kan jag inte lära mig att hålla den i styr? suckade Hanna, ihågkommande de ord, som hade föranlett hennes nederlag. Då mrs March hört förklaringen över de citerade meningarna, sade hon sorgset:
— Jag önskar, att du hade fått resa, men nu finns det ej något hopp den här gången, försök därför att glatt bära denna missräkning, och förstör inte Amys nöje genom förebråelser eller sura miner.
— Jag skall försöka, sade Hanna, kämpande med tårarna och föll på knä för att taga upp sykorgen, som hon i sin glädje slagit omkull. Jag skall bjuda till att likna henne och försöka att icke bara visa mig glad, utan även vara det och ej en minut missunna henne sin lycka; men det blir inte lätt, ty det var en förfärlig missräkning, och den stackars Hanna blötte ned den lilla knappnålsdynan, som hon höll i handen med många bittra tårar.
— Kära Hanna, det är mycket själviskt av mig, men jag kunde inte vara av med dig, och är så glad över, att du ej kommer att resa den här gången, viskade Betty och omfamnade henne med korg och allt, med en sådan innerlighet och ett så kärleksfullt uttryck i sitt ansikte, att Hanna kände sig tröstad. Hon kunde i alla fall inte helt och hållet övervinna sin bedrövelse och var högeligen missnöjd med sig själv därför att hon visste sig vara orsaken till sin besvikelse. Hon skulle nu ha kunnat ödmjuka sig ända därhän att be tant Carrol ta henne till nåder igen och överhopa henne med denna välgärning, för att hon skulle komma i tillfälle att visa hur tacksam hon kunde vara.
När Amy kom in, var Hanna i stånd att deltaga i det allmänna jublet, dock kanske icke fullt så hjärtligt som vanligt men i alla fall utan att knota över Amys
