klyvaren, eller vad den där höga stången kallas, ingått vänskap med maskinisterna, tutat i kaptenens språkrör och varit i ett ständigt tillstånd av hänryckning.
Allting var gudomligt, men jag blev glad, då jag såg den irländska kusten och tyckte den var utmärkt vacker; den låg där så grön och solbeglänst, med bruna bondstugor här och där, ruiner på somliga kullar, villor i dalarna och rådjur, som betade i parkerna. Det var tidigt på morgonen, men jag ångrar ej, att jag gick upp tidigt för att bese det, ty viken var full av små båtar, stranden pittoresk, och skyn rosenfärgad; jag skall aldrig glömma det.
I Queenstown lämnade mr Lennox oss — han är en av mina nya bekantskaper — och då jag sade någonting om Killerneys sjöar, suckade han och sjöng under det han såg på mig:
O, har du någonsin hört talas om Kate Kearney;
hon bor vid stränderna av Killarney.
Frukta glansen i hennes öga,
sky faran och fly,
ty olycksbringande är blicken ur Kate Kearneys öga.
Var det inte fånigt?
Vi dröjde endast några timmar i Liverpool. Det är en smutsig, bullersam stad, och jag var glad att få lämna den. Onkel satte av ut och köpte ett par dogskinnshandskar, ett par fula, grova skor och ett stort paraply och lät raka sig à la John Bull, vilket för honom var det viktigaste; sedan smickrade han sig med att han såg ut som en riktig britt; men första gången han skulle ha dammet avborstat på sina skor, visste den lille skoputsaren, att en amerikanare stod i dem, och han sade med ett grin: Nu har ni fått dem blanka, min herre, jag har givit dem den sista yankeeglansen. Detta roade onkel utomordentligt. O, jag måste berätta er vad den tokige Lennox gjorde! Han bad sin vän Ward, som följde med oss, att beställa en bukett åt mig, och det första jag fick se, då jag kom in i mitt rum, var en vacker bukett med »hälsningar från Robert Lennox» på kortet. Var det inte lustigt, flickor? Jag tycker om att resa!
