Men jag kommer ju aldrig till London, om jag icke skyndar mig. Resan dit var som att fara genom ett långt tavelgalleri fullt av vackra landskap. Farmhusen utgjorde min förtjusning med sina halmtak, murgröna upp till takåsen, jalusier för fönstren och raska kvinnor med rosenkindade barn framför dörrarna. Själva kreaturen sågo lugnare ut än våra, där de stodo upp till knät i klöver, och hönsen hade ett förnöjt skrockande, liksom de aldrig kunnat bliva nervösa, som yankeekycklingar. Sådana saftiga färger har jag aldrig sett — gräset så grönt, himmelen så blå, säden så gul, skogarna så mörka — jag var i en förtjusning hela vägen, och det var Florence också, och vi sprungo oupphörligt från den ena sidan till den andra, försökande att se allting under det vi ilade framåt med en fart av sextio engelska mil i timmen. Tant var trött och somnade, men onkel läste sin resehandbok och ville ej bli förvånad över någonting. Så här gick allt till hela vägen: Amy springer upp. — O, det där gråa stället, som ligger mellan träden, måste vara Kenilworth! Florence springer till fönstret. — Så ljuvligt; vi måste fara dit någon gång, eller huru, pappa? Onkel beundrar i all sköns lugn sina stövlar. — Nej, mitt barn, om du inte vill dricka öl, ty det är ett bryggeri.
Det uppstår en paus — sedan utropar Florence:
— Min Gud, det är en galge, och man håller på att hänga en karl! Var? Var? skriker Amy, stirrande ut på två höga pålar med en tvärbjälke och några dinglande kedjor. En kolgruva, anmärkte onkel, plirande med ögonen. Här är en vacker flock av liggande lamm, säger Amy. Se, pappa, äro de inte vackra? tillägger Florence känslofullt. Det är gäss, mina unga damer, svarar onkel med en ton, som gör oss tysta tills Florence beslöt sig för att njuta av »Kapten Cavandishs kurtis» och jag fick behålla hela sceneriet för mig själv.
Det regnade naturligtvis, då vi kommo till London, och man fick ej se någonting annat än dimma och paraplyer. Vi vilade oss, packade upp och gingo litet i bodarna mellan regnskurarna. Jag fick av tant Mary några
