och satte sig in i affärslivet, på det han skulle kunna skaffa Margret ett hem. Men det förstånd och den starka känsla av oberoende, som utmärkte honom avslog han Laurences ädelmodiga anbud och antog i stället plats som andre bokhållare, långt mera tillfredsställd över att kunna börja med en ärligt förvärvad lön än att sätta lånta pengar på spel.
För Margret hade denna tid förflutit under arbete och väntan, och härav hade hon blivit mild till karaktären och förståndig i alla husliga sysslor och dessutom mycket vackrare än förut, ty kärleken är en stor förskönare.
Liksom andra flickor hade hon sin fåfänga och sina förhoppningar, men kände sig nu besviken häri genom det anspråkslösa liv, varmed hon måste börja sitt nya liv. Ned Moffat hade nyligen gift sig med Sally Gardiner, och Margret kunde ej låta bli att jämföra deras vackra hus och ekipage, deras många presenter och praktfulla hemgift med vad hon själv hade, och kände nog en hemlig önskan att kunna få allt på samma sätt.
Men hur det var, så försvann snart både avund och missbelåtenhet, då hon tänkte på Johns försakande kärlek och allt arbete, som han nedlagt på det lilla hemmet, vilket väntade henne, och då de i skymningen sutto bredvid varandra och talade om sina planer för framtiden, så blev allting så skönt och lysande, att hon glömde Sallys ståt och tyckte sig vara den rikaste och lyckligaste flicka i hela kristenheten.
Hanna återvände aldrig till tant March, ty den gamla damen hade fattat ett sådant tycke för Amy, att hon lovade henne att få taga ritlektioner för den förnämste ritläraren, om hon ville vara hos henne, och på sådana villkor hade Amy gärna tjänat en långt strängare fru. Om förmiddagarna arbetade Amy, och om eftermiddagarna roade hon sig och trivdes utmärkt väl.
Hanna ägnade sig uteslutande åt sina litterära intressen och åt Betty, vilken fortfarande var klen långt efter sedan febern var förbi. Hon var väl ej egentligen sjuk, men blev aldrig mera samma rödkindade flicka som
